mur

Så jag somnade tillslut, totaldäckade, fullt utslagen. Vaknade och hade drömt, drömt ett varsel som bara säger att jag borde sluta skriva här. Sluta för att du har hittat hit och skrattar syrligt fast du har lämnat mig. Skrattar åt mig, skrattar åt oss. Lite som sången lyder;
I felt he found my letters, and read each one out loud.
I prayed that he would finish, but he just kept right on.
Men jag har alltid haft svårt för att lämna, och det gäller även här i det filterfria, det är min plats att få älta allt som döljer sig i mig,  jag tittar tillbaka ibland och ser nycklar bland orden. Det är dem jag kallar ledtrådar, dem som ska hittas. Det är dem som rätt person reagerar på, lite som Askungen med sin sko av glas. Det är dem som gör att man vet, att tåget går 1424. Men kanske har jag sagt för mycket nu, jag säger så mycket. De blir frustrerade för att jag inte ber om något, jag berättar bara. Och de känner sig så omhändertagna, men frågorna om mig bollar jag bort på ett sätt som skulle fått den främste av fotbollsstjärnor att bli avundsjuka.
För ärligt talat- vad vet du egentligen om mig?
Jag är stressad och längtar, resan framför mig känns så renande, det sista, den allra sista glimten ska utrotas och glömmas. Allt ältande och saknande har gjort mig så extremt trött och nu ska jag möta soluppgång på soluppgång, äntligen ett kilo tyngre med ett bredare leende än på länge. Nu ska jag komma så långt bort från allt som det bara går, Jorden upp och ner, Jorden bakochfram och kanske så hejhej hallå, hittar jag mig där. I ett korallrev eller en hotellsäng, under en palm eller bakom ett sandslott. Men jag vet inte, det är inte så bråttom egentligen. Jag tänker mycket på kärlek, hur den kan kännas ibland och hur den kan sluta kännas. Imponerande mur, den där, som växt upp.