68

Det borde vara full rulle, min puls går på högvarv men jag sitter bara lamslagen i soffan med min laptop surrandes i knät. Försöker ta in allt som det innebär att resa bort, jag blir så kluven för det finns en extremt rutinbunden del av mig samtidigt som mitt nyfikna frihetshjärta längtar bort, längtar efter nya intryck och vulkaner. Det blir en kollision, i mig. Ett fyrverkeri i gråskala, och jag får viktiga stunder i mitt liv framför ögonen. Förbereder jag mig på att dö?
Det är känslosamt att åka iväg, jag försöker ta det till mig men i ärlighetens kärna så trillar tårar för mina kinder nu. En renande gråt, en väg jag vandrat förr.
Är gråten din när jag gråter?
Jag försöker hindra tårarna, en källa där jag bara funnit skratt och innerlig glädje, men hon knipsade med en gyllene sax och alla band är brutna. Trådarna knutna. Nu tar jag första stegen och jag stapplar som ett barn. Lycklig och vemodig- jag är allt och allt jag sökt, alla mina svar finns inom mig.
Vänder mig alltid alltid om, tittar över axeln. Men det finns ingen ytterlighet som ger en magisk formel. Det finns bara kärleken inom.
Men jag letar ändå efter tecknen, tittar på asfalten en extra gång, tittar noga i gräsmattan om vi lämnat någon rest- kanske barken berättar sagor med nya slut? Jag söker spiraler i ryggrader, handflator och i livsmärken. Allt för ett tecken, och det kan vara vad som helst. En punkt, något roligt, något litet, något stort.
Men jag ska inte vara förlamad mer. Jag ska åka. Elvatusentvåhundrafemtiofemkilometerbort. Typ.