säg

Säg det bara, på en gång. Säg det. Ring och säg det. Bara du gör det. Herregud, du är ju bara en spillra av dig själv. Alla säger samma sak men det tar stopp i mig, jag är inte så. Jag gör inte det. Jag skriker inte jag älskar dig utanför balkonger, jag berättar inte att jag saknar någon. Jag berättar inte att jag tumlar runt i mörker utan mitt ljus. Jag springer inte i regnet mot en öppen famn, jag gråter mig inte till förlåtelse vid fötterna. Jag låter det förtvina, medveten om att det inte var på riktigt, på riktigt är för evigt och med på riktigt är alla hinder små. Vad tjänar en annan människa på att veta att jag är tom? Vad spelar det för roll liksom? Första gången han sa att han älskade mig var redan där i preteritum, även om mina känslor var i presens så var de redan i skuggan av hans. Och jag måste förstå det, inse det. Inse vidden, storheten i tomheten. Att något måste vara totalt tomt för att fyllas på, för långsamt så tror jag att faktiskt, jag börjar fyllas på. Och sanningen? Sanningen är att jag inte vågar heller, det är en jobbig kombination när missmod möter ett lager av skyddande ovilja, en oslagbar kombination. Det går inte att jobba runt den, eller ta sig igenom den. Den är ett gigantiskt berg framför mig och inte nog med att den skymmer sikten, på andra sidan finns Allt precis som ett fotavtryck som precis svalnat då han lämnat mig. Många är gångerna när jag sitter med luren i handen, med en dialog under fingertopparna. Det känns så skevt att inte ens veta hur en människa mår, men jag får gissa att det är fantastiskt. Att solen inte skiner på himlen för den strålar i hans bröst, att hans läppar spricker av hans skratt och leenden och att hans händer aldrig är stilla för de upptäcker världen och musklerna under hennes ömtåliga hud. Jag gissar att han somnar alldeles uppfylld av skönhetens lugn och vaknar med att livet är precis likadant som när han somnade. Att inget rört sig, att inget förändrats. Jag tänker att han är trygg, att han lyckas där jag misslyckats och att de vackraste av ord viskas mot hans tinning. Hans liv är problemfritt och han visslar igen. Sjunger hela tiden, dansar lika ofta. Åh, bara jag tänker på det så ler även jag, bara en tanke, en förnimmelse av hans guldhud och hur den spänner över axelleden när han ler får mig att göra detsamma. Och därför låter jag bli. Därför säger jag det inte, därför finns det inte 'bara', därför är en spillra av mig själv ett enormt framsteg. Därför är jag stor, därför är jag liten. För jag tänker honom lyckligare nu, helavägenintillbenet lycklig och det får mitt hjärta att vibrera. Det är mer värt, än att det var jag som en gång skulle ta honom dit. Det är mer värt att han följer sina instinkter och sitt hjärta, det är mer värt att han skrattar sitt friaste skratt än att jag får utlopp för något så banalt som dväljer inom mig, för vart ska det leda? Aldrig, aldrig dit han är.