odd

Ska jag ärva dina skor nu, är det så det ska gå till? Ska koftan jag alltid lånat- förvandlas till min? Ska jag få alla foton, av vilka jag redan har en kopia, ska jag få din halvfulla parfym, ska dina saker landa i mina lådor?
'I början av juni' markerar inte bara en hemkomst, det har även blivit en tid för ett möte, möte av minnen- tusen som jag har med dig. Och ännu ett avsked. Du stals inte bara från mig, jag vet det, men sorgen är egoistisk och självcentrerad, tårarna som faller är bara mina. Men jag kan inte säga nej när hon frågar, för jag vet som mor hur tungt det är att göra sig av med de saker ens barn har haft. Eller de saker barnet skulle haft, i mitt fall. I mitt fall, en spjälsäng, i hennes; allt som en ung kvinna fyller sitt hem med. Hon frågade om det fanns något speciellt och jag minns just den där koftan.
Den hängde du över mina axlar när vi fick beskedet som knäckte mig. Den hade du på dig när vi var i Köpenhamn. Den hade du som täcke när vi åkte tåg, du hade den över huvudet när det började spöregna här i Norrköping, när jag mötte dig på stationen för ditt lokalsinne var är sorten sämst. Jag kan ta koftan.
Jag kan ta koftan och alla våra historier och spara dem, tills dagen då dina barn hör av sig och vill veta något om sin mamma. Idag blir han fem, din son. I söndags var det tio månader sedan han bevittnade ditt mord och jag har inga ord för det, men all kärlek mitt hjärta kan uppbåda är hos honom idag.
Ge mig koftan. Jag kommer använda den, jag kommer älska den. Jag kommer sakna dig i den.