75

Det var kärlek, nästan omedelbart. Jag klev vingligt och emotionellt upp ur det iskalla saltvattnet och hade kanske inte riktigt förstått att jag precis fått en pusselbit ditlagd- precis hade fått interagera med tretton delfiner som alla skulle turas om att pussa på mig och göra konster med mig. Det blev en så stor dag, en av de största, det är sådant man aldrig vet innan. Jag kan berätta massor om dem, delfinerna, men jag vet inte vart jag ska börja, jag blir för lycklig. Jag blir för lycklig för att kunna prata, jag kunde knappt krama dem utan att tårar började rulla ner för mina kinder. Nivån av glädje är omöjlig att ta in, jag vet inte om jag minns nittio kristallklara minuter eller om jag drömt, kanske vaknar jag snart.
Kan inte förstå det. Jag har pussats med en delfin idag!
Men det är inte det jag ska skriva om utan att jag på vingliga ben försökte ta mig upp ur lagunen när hon räckte fram en hand till mig. Och en handduk, för det hade jag glömt och det var kärlek direkt. En tyska som bott här på Hawaii i sjutton år, med förtrollande aura och enorm energi lurade med mig från Waikiloa till Pahoa för att låta mig bo i extralägenheten i hennes hus. Lite som ett B&B, fast inte. Det är andra gäster här också, vi fann varandra snabbt och innan jag visste ordet av satt jag mitt i deras sällskap på en lokal, fuktig, restaurang och en handfull nära främlingar grattade mig på födelsedagen. Jag är trettiotre nu.
Men det är inte alla dagens tankar, vet inte om du läser det här nu med alla stängda dörrar, men du har funnits där du med. För det är mycket jag inte förstår, vad det är du gör för din skull. Hur orden ska passa i sammanhangen och annat, men tyskan tar sätter sig i lotus framför mig i soffan och säger motsatsen till alla andra som ropar släpp, hon säger öppna. Det filterfria är för mig nu, det är min utmaning och jag ska ta den till mig. En dag kommer kanske dagen då jag inte har behovet av orden längre, eller platsen, en dag kommer dagen då jag inte ens minns vad som hände dag noll. Men det spelar ingen roll, jag längtar inte dit. Jag är här nu. Det är nästan hemma, fast jag är borta. Lite som ett varmt nyckelben som pressas mot mitt öra, fast tvärtom, jag var borta fast hemma.
Jag ska lägga mig nu, för jag är helt slut och vet inte om jag är lycklig eller ledsen. Men kanske en släng av allt. Jag längtar hem, jag längtar bort. Jag längtar bara och det är ok. Livet har ändrats och det ordentligt, livet är livet och jag fortsätter bara, tänker dig så som jag sa där en gång. Nu måste jag lägga mig, grodor, fåglar och cikador vyssjar mig till sömns, det är skönt med ett eget rum.