jag tror vi tog oss över en tröskel, det var vackert men vi klarade det. på varsitt håll, som att släppa en fjäder- när vi öppnade händerna så svävade vi spridda iväg istället för att känna att det alltid går åt båda hållen. det var ett krampaktigt tag som jag höll men fingrarna bändes upp med nyfikna kyssar och jag kunde inte stå emot så mycket längre.
jag ser bilder på mig där jag skrattar och är lycklig och jag tänker att jag nog är det. lycklig inte bara glad. jag känner min inre styrka, jag ser ett ljus i mig själv och har rest mig ur det som brast. skärvor runt om mig må förföriskt glittra, men jag skär mig inte på dem, jag gror i det totalt krossade.
älskade maskrosboll. älskade älskade älskade. världen i dig var den vackraste, men kärleken du sprider i varje, lite lätt utåtroterat, fotsteg är det renaste du har. tackar dig. varje dag jag tackar dig- tackar änglarna för att ha fått möta dig och känna dig formas under mina klumpiga fingertoppar, hud mot hud och och dina magiska läppar som gick på upptäcktsfärder över min stjärnhimmel till kropp. det finns bara kärlek och allt stiger och faller i Kärlekens namn. när du känner det så slutar du sakna mig. fråga mig inte varför jag vet det. vi var enorma, vi är enorma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar