En gång i tiden var du min anledning, att gå till skolan, att varje dag närma mig dig lite till. Jag såg dig och du var det vackraste jag visste.
För femton år sedan parades vi ihop i skolföreställningen av Giselle. Jag var denna vilie, död av krossat hjärta då du var svuren till en annan kvinna.
Det var magi. Vi kände det utöver våra roller. Publiken älskade det och många var de översvallande orden om våra framträdanden. Du blev min partner på dansgolvet, men jag höll mig totalt anonym privat.
Vi var i Paris och Oslo. Vi dansade fröken Julie med mig i titelrollen och dig som Jean.
Vi var alltid mer än våra roller. Vi var alltid tillsammans, tysta tillsammans.
Du hittar mig på Facebook och vi börjar prata, bara någon dag passerar och meddelandena är många, våra nattliga samtal långa.
-Jag kommer till dig idag! säger du och jag åker till Löfstad slott, nervös. Och där är du, i fyra timmar dansar vi, bokstavligen och med samtalsämnen. Vi är så nära igen, denna fysiska, ej någonsin agerade på, närhet. Min hud dofter återigen av din, när en obeveklig septembersol stryker över oss. Vi ligger raklånga, jag med mitt huvud på din axel. Vi pratar om allt, våra barn, våra skilsmässor, dem vi älskat och all balett. Vid något tillfälle pussar du mig förstrött på tinningen, det känns normalt. Det är som det ska vara.
Och vid en liten bro, vid en sjö, när vi snart ska skiljas åt, så kysser du mig. Du kysser mig så länge att jag tappar min väska i marken, du är intensiv, du längtar efter mig. Dina armar håller om mig, och jag vinglar till. Jag säger att jag blir yr av dig.
-Jag har dig, du kan bli yr.
Precis innan vi skiljs så ger du mig en liten, liten bit av ett liv jag nästan glömt. Och jag? Jag älskar dig för det.
För femton år sedan parades vi ihop i skolföreställningen av Giselle. Jag var denna vilie, död av krossat hjärta då du var svuren till en annan kvinna.
Det var magi. Vi kände det utöver våra roller. Publiken älskade det och många var de översvallande orden om våra framträdanden. Du blev min partner på dansgolvet, men jag höll mig totalt anonym privat.
Vi var i Paris och Oslo. Vi dansade fröken Julie med mig i titelrollen och dig som Jean.
Vi var alltid mer än våra roller. Vi var alltid tillsammans, tysta tillsammans.
Du hittar mig på Facebook och vi börjar prata, bara någon dag passerar och meddelandena är många, våra nattliga samtal långa.
-Jag kommer till dig idag! säger du och jag åker till Löfstad slott, nervös. Och där är du, i fyra timmar dansar vi, bokstavligen och med samtalsämnen. Vi är så nära igen, denna fysiska, ej någonsin agerade på, närhet. Min hud dofter återigen av din, när en obeveklig septembersol stryker över oss. Vi ligger raklånga, jag med mitt huvud på din axel. Vi pratar om allt, våra barn, våra skilsmässor, dem vi älskat och all balett. Vid något tillfälle pussar du mig förstrött på tinningen, det känns normalt. Det är som det ska vara.
Och vid en liten bro, vid en sjö, när vi snart ska skiljas åt, så kysser du mig. Du kysser mig så länge att jag tappar min väska i marken, du är intensiv, du längtar efter mig. Dina armar håller om mig, och jag vinglar till. Jag säger att jag blir yr av dig.
-Jag har dig, du kan bli yr.
Precis innan vi skiljs så ger du mig en liten, liten bit av ett liv jag nästan glömt. Och jag? Jag älskar dig för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar