J

Han har mycket att tacka för säger han.
Jag slår honom i huvudet med min mattebok. Inte charmigt gulligt, utan hårt. Jag är förbannad. På honom. Arg, så arg som jag aldrig lyckas med att bli annars.
Jag vet inte vad det är eller vart det kommer ifrån, kanske är det bara så enkelt som en skyddsmekanism. Vi skiljs som ovänner istället.
Men han skickar något som jag inte förstår, kör det snabbt genom google translate och får ett litet förlåt, följt av att det inte bara är svenskar som har murar.
Jag raderar hans sms, radera konversationen och allt innehåll frågar min telefon. Jag väljer ok. Trycker inte på avbryt, fast chansen ges.
Nu är det snart mitt i natten och han säger hej då till alla. Alla som inte är jag och jag tänker ibland bara jahopp, han är bara en människa av tusen. Fast ibland tänker jag också att han är en människa på tusen.
Nu är det snart mitt i natten och jag inser min begränsning, det går inte att ta in mera linjära ekvationer nu. Hejdåhejdå. Så himla mycket hejdå.