blondiner

3.
Hon fick önska sig en sak, vad hon ville.
-I hela världen? 
-I hela världen.
Hon är tyst någon minut, vilket är lite av en bedrift när det gäller henne och sedan säger hon;
-Jag vill vara ifred med dig. Jag vill att du sover en hel natt i min säng. 
Till sig själv bäddade hon en madrass på golvet, gav mig täcket och tog själv en liten filt (fast jag bytte sedan när hon hade somnat) Hon tog en bebiskudde till sitt nätta lilla yrvädershuvud och jag fick en riktig till mitt. Så generös i alla treåriga känslor som ibland tar över hennes kropp, min älskade lilla unge.
Det hon såg mest fram emot med att ha mig sovandes i hennes rum, i hennes säng, var att få väcka mig på morgonen och säga att; vi ska flyga flygplan idag!
För det ska vi ju. Ända bort till den lugna lunken i en liten fiskeby någonstans där vi får vara ifred med varandra.
7.
Som mamma till två sådana individuella barn som jag har, måste jag ständigt utvecklas, i takt med dem. Och det är ändå med en stolt glädje jag ser hur min annars så försiktiga sjuåring öppnar sig mer och mer, kramas oftare, söker fysisk kontakt. Lär sig släppa in människor i sitt liv för hon är inte rädd för att de ska försvinna längre. Det är som om hon äntligen är trygg nog att våga göra fel, våga vara opassande. Vågar vara ett barn och vågar kramas. Hon kryper in till mig när hon vaknar och lägger sig nära, hon smyger en arm om mig när vi sitter på balkongen och läser. Jag kan börja gråta av glädje om kvällarna när hon somnat i min famn, för jag har låtit henne komma till mig på helt egna villkor.
33.
Den här sommaren blev våran, och nu med en vecka kvar av all den här tiden vi fått som gåva, är det lite av en ynnest att se den där packade väskan i hallen och våra alldeles nygjorda pass ligga i min tygpåse. Jag kanske inte känns lycklig hela tiden, och det kan jag inte vara heller, men jag är faktiskt lycklig. Varje dag.
Och på toppen av det, så är jag så extremt tacksam. Det är dagens två känslor, lycklig och tacksam.