seb

När jag vaknar på morgonen så har jag alltid tusen saker att säga, i ett par extra minuter ligger jag kvar i sängen och bara försöker fånga alla de projektiler av tankar som skjuts iväg, inåt och utåt. Men sedan försvinner det, i takt med att tystnaden efter morgonens stök lägger sig över lägenheten och jag landar vid mitt arbetsbord här hemma med en kopp the- allt jag ville säga är borta.
Jag kan tänka att det inte spelar någon roll heller, vad jag har på hjärtat. För det som fastnar här i det filterfria, även om det är oredigerat och ogenomtänkt, är något du kanske läser när du inte har något annat att göra. Något du ögnar igenom innan du spolar på toaletten. Det är en så utmattande och skrämmande tanke, greppet om mitt innersta, min svarta ljusboll till hjärta, jag sitter ändå fast. I ditt ickegrepp, i din ickevärld. Inget du söker dig till för att du vill veta mig, inget som betyder något och det har det aldrig riktigt gjort heller.
Men jag fortsätter skriva, och fina Charisma kommenterar ibland, senast så noterade hon mindre text och frågade om det kanske betydde att det var bättre tider nu? Men jag vet inte, är det? Är det bättre tider? Jag fortsätter skriva, för jag fortsätter leva och ibland är jag bra på båda dessa saker men ibland är jag också dålig. Dansande fingertoppar över tangenter, det är lite av min räddning som nu, just nu. När det inte ens surrar från frys eller kylskåp, när barnen på gården är inomhus, när det är så krispigt tyst att jag tillochmed hör hur min puls pickar till.
När jag känner hur det är att vara mig, att alltid vara nervös. Aldrig trött och därför totalt tömd och utmattad. Det är lustigt hur många ändå säger till mig att jag är det lugnaste de vet, en trygg hamn, en stabilitet i vardagen. Suckers.
Jag är en vind.
Känns det som att jag fått hybris när du läser det här? Det kanske jag alltid har haft, ett inneboende storhetsvansinne som ligger på lur. Eller så är det tvärtom, jag har tappat flera viktiga kilon och ännu fler hårstrån och gråter för jag är så rädd, när ingen ser eller hör. Jag röntgas två gånger i månaden och får ångest varje gång, imorgon är det dags igen. Orkar inte, vill inte. Jag känner mig inte ofta liten, men när jag knyter där där mjölkblå landstingetrocken kring kroppen, då blir jag minst i världen. Då ångrar jag alltid att jag säger nej till sällskap, då önskar jag så innerligt att någon satt i väntrummet utanför. Då är jag liten för då vill jag vara till besvär. Jag ska inte ta ut något i förskott. Det är i morgon som jag ska in, inte idag, inte nu. Nu ska jag städa och sedan träna. Ryggen. Det är ryggens tur.