Lakan.

Det var egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle ridas av obevekliga drömmar om natten. Inlindad i lakanen jag trodde innebar trygghet, min flykt från dig, min ironisering över min blåögdhet. Lakanen jag trodde var en skyddande glömska, där bland dem har jag förträngt dig, förträngt mig som en gång älskats utav dig. Där fanns mitt botemedel i doften som hans hud utsöndrade, där fanns något annat, något nytt. Sättet som sängen var bäddad, platsen jag fick och gjorde till min- jag vet att hans intention var att använda mig precis på samma sätt, vi människor, vi är onda. Du, du är gudomlig.
Så mötte du mig i natt, stunden jag varit så rädd för, stunden jag längtat efter med brinnande iver. Du mötte mig, du var den enda som gjorde det.
Jag kan inte fånga drömmen, att ens försöka vore fåfängt, bara bära känslan med mig, och uppfylld av den har min dag kantats av sorg och saknad. Jag har fått ett varsel och det skär inuti mig, men du är allt för långt borta för att jag får sträcka en handflata mot dig.
Men mina handleder har du, och ska jag återlåtas så kommer mitt blod att vara ditt, färgat av dig för där jag kände kyla var du alltid varm.
När jag vaknade hade jag somnat på mina egna armar, och jag skrek ditt namn. Jag försökte göra mig hörd i en stormande folkmassa- kunde ingen se att du höll på att tyna bort? Och bara dina två turkoskimrande ögon fanns kvar som gigantiska solar på himlen att bevaka oss. Kunde ingen hindra dig, jag ropade, ditt namn ditt namn och mitt namn på dig, men rösten slogs ut av allt annat.
Det slutade där, och jag kan inte rädda dig. Jag kan aldrig.
Men det var en speciell natt i natt, och ekot när du slog ut mitt innersta har ännu inte sinat.