Det drar och sliter i kroppen, längs det inre höljet. Jag har hamnat fel. Allt har kommit snett för det här är inte du. Det borde vara det och samtidigt är det min räddning, att det inte är du som nu andas tungt mot min hals. Allt jag gör är på låtsas, stegen jag tar är skakiga och oregelbundna och luften jag andas är trång. Gesterna är ditsatta och leendena oriktiga. Jag kissar på mig i sängen.
Jag vrider mig ur mitt eget grepp och försöker acceptera. Att sikten grumlas. Jag blir inte klar. Och det går inte att bryta igenom. Det läker inte.
Och kanske får jag ge upp tanken att jag genom en annan människa kan lära mig leva utan dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar