hej

När något river sin väg, från min insida till utsida, och livet plötsligt handlar om morfinpumpar, smärtstillande och se tiden passera i form av dagsljus utanför mitt fönster, när det plötsligt handlar om väntetiden för en operation, när min tidigare solbruna hud känns lika blek som landstingets lakan och sömnen tar över 22 av dygnets 24. När något som pågått i tre dygn blir 'livet'. När min äldsta mjukt frågar om hon kan krama mig ifall hon aktar slangen och min yngsta frågar om hon ska blåsa. Och Han frågar om han kan göra något, (något mer) och jag ber om en snickers bara för att jag minns ett gammalt samtal om vikten av att känna sig behövd.
När jag sover drar sig allt samman, ett makaronläge med knutna händer och sammanbiten käke och nu blossar det upp igen så kanske är det dags för en tablett. Den verkar efter 25 minuter. Det är som att vara på väg hem till dig, att veta att jag snart är i din famn, alla hinder kvar bara, som övergångsställen, kodfummel och trappstegen. Knacka på din dörr, höra dig öppna och sedan kom den, omfamningen- kyssen. Och jag somnar istället för att hållas sövd.
För nej, du var inte smärtlindringen egentligen, det var det allt annat som var och du var verkligheten, jag tillät dig att göra ont och det var fel av mig men det fanns inget annat sätt. Nu somnar jag, man dör inte av smärta, men ibland av roten till den. Det kommer inte jag.