bind

När jag är påverkad av livet och hjältarna borde man binda bak mina händer. Jag skulle ändå skratta fjärilar och stråla vitljus, det är ingen stor sak. Men håll i mig, för fan, håll fast mig ordentligt. Tvinna mitt hår mot dina fingrar och jag är evigt din. Dinaste, finaste.
Jag var egentligen alldeles redo för att lova, jag var det, men lät bli för jag var ofjättrad men ändå så bunden till dig. Jag räcker aldrig, det skulle vara ett skämt. De skulle stanna, viska och peka. Du är ljusår ifrån mig, tusen stjärnsmulor leder inte till dig. I din hand fanns jag, skrovliga husväggar bär mina hudavlagringar. Och vi stannar där, i dunkelminnen som redan tappat sin puls. Hon frågar om jag inte saknar dig och jag frågar vad hon menar. Har vi inte varandra mer?