år

Tid rinner mig ur händerna, för 365 dagar sedan slocknade livet för min vackraste Vilda. Brutalt mördad- den mildaste energi jag någonsin fått dela.
Det gör så ont, men inte ens döden är absolut när det kommer till kärlek. Jag gråter mycket och okontrollerat idag.
Men inte bara för min blomma utan även för allt annat också. Det är ok. Jag måste göra så ibland.

Det bor en inre panik i min såpbubblesjäl, och ibland så studsar den mot väggarna. När jag är hungrig, när jag är rädd. När jag saknar, så blir jag förtvivlad. Min kropp är inte skapad för att hantera allt det jag känner, jag blir vad jag känner. Det skadar mig ofta. Formar mig ibland.
Men jag orkar inte. Det finns ingen plats för mig att bryta samman, att gå sönder på, eller jo. Det finns, det finns överallt. Men när de platserna inte är de jag önskar, så finns de ju inte alls. Orden väger lätt idag, jag är i sorg, jag ska ägna mig åt den och inte något annat. 

tack för mig.