kml

Du räddar mig i drömmen, jag har brutit ett ben och egentligen är det Theodor som ska vara min hjälte, men han springer åt ett annat håll och åker iväg i en kanot.
Jag drar mig fram längst med en tunnelbanespärr, jag ser dig på andra sidan men låtsas inte om det. Du ser ner i golvet, låtsas inte om mig.
Inte förrän du ser att jag är skadad, att jag inte kan gå.
Du säger fuck allt, och tar emot mig precis innan jag faller framåt, raklång. Du håller upp mig i armhålorna, jag kräks blod och du blir rädd för att jag väger så lite.
Du har ett prassligt matpaket som du ger mig, två smörgåsar med leverpastej och en lapp. Du tittar lite blygt under din blonda, flygiga, lugg och säger att du varje dag gjort två extra mackor, till mina barn Fågel och Fnitter. Bara ifall att.
Du har en lapp i matpaketet också, lite för att bevisa att du visst tänkt på mig.
Och där jag har varit rädd att springa på dig så har du varit hoppfull.
Jag säger att jag skulle kysst dig om inte min mun var full med blod, du säger att du älskar blod och är inte rädd för mitt. Stryker bort mitt hår som klistrat sig mot mitt svettiga ansikte och kysser mig ömt. Mitt brutna ben tas om hand, vi får en egen kanot precis utanför Gröna Lund. För vi är tydligen där.
Jag säger förlåt tusen gånger, du säger nej. Du säger att jag säger fel. Du säger det finns inget att förlåta.
Jag vaknar och har panik, du var så himla verklig där i drömmen.
Jag vaknar och har tappat stora tussar av mitt hår. Det är så. Fåfängan slår hårdare än allt annat.