hiv

Min hals är noll kul.
Vacker.
Kanske mitt vackraste, men... noll kul. Den har stört mig så himla länge att jag oroat mig för hemskheter på en skala från heshet till hiv.
Och så väntar jag, vänt vänt. De senaste två dygnen har varit längre än alla samlade dygn sedan där, början av juni. När jag väntar så målar jag gärna gigantiska monster i mitt huvud och då får jag (tydligen) hiv. Det är bisarrt.
Men snart så vet jag. Om jag vill dö eller totaldö. För oavsett svar, så kommer jag dö.
Fast S, hon sa såhär:
-Alltså om det värsta som kan hända i ditt liv är ett 'nej' så har du ett rätt så jävla bra liv. 
Jag är lite kär i henne. Bara för att hon sa så.
Och för att hon letade upp ett headset och pratade i mobilen med mig under de tre timmar hon möblerade om sin lägenhet.