408

-Jag sa att om han inte var beredd att älska dig med allt du är och inte är så vill jag ha den chansen. Att om han tvivlar i ens en tusendels sekund så bör han veta att jag inte gör det. Tvivlar alltså.
Att det finns en man, en människa, i mig, som vill lova att alltid älska dig.
Det var allt jag sa. 

407

Jag tänker att jag ska göra slut.
För att han blir fri, bara genom kärleken i mina ögon, men då känner jag bara att han är galen.
Och att det är farligt, att han inte kan hänga upp sitt liv på mig.
Så jag spelar på min rosa ukulele och bara; it´s not your fault but mine. Mumford and sons.
Han har mig så nära att det är obekvämt för honom, jag ser att det skrämmer och skaver i hans hjärta när han försiktigt, med mitt huvud mot hans bröst, med mig uppkrupen som en boll i hans knä, knappt kan uttala vad som skrämmer honom.
Att förlora mig.
Om han inte hittar jobb här när hans fellowship når mot sin ände- vad händer då?
Det blir tyst så länge. Det är lång tid tills det ens är en verklighet, i mitt huvud, inte hans.
Jag säger som det är.
Att det inte går att lova något om framtiden, men han är viktig för mig här och nu.

Sedan ska han spela basket.
Jag ska träna.
Vi skiljs åt och jag tänker på att han, som känner sig fri med mig, är så jävla vacker vetskap.

ström

Ibland vill han fiska och då sätter vi oss typ hundra meter från lägenheten. Jag fiskar inte, jag sitter på en skitobekväm liten förstenad stubbe och läser något kvasikulturellt. Eller om människokroppen.
Han kör fullständig fiskarutrustning. Gummihängselbyxor, speciella skor som kan gå på hala havsbottenstenar, naturjacka och flugfiskespö. I bröstfickan finns någon slags schweizisk armékniv. Så otroligt töntig att han blir attraktiv.
Jag kan inte hålla mig för garv när han står där mitt i Motala Ström och svingar med fiskespöt.
Folk stannar och fotograferar honom.
Han säger att det är galet, han vet människor som åker i flera timmar för att flugfiska, han behöver bara gå ut genom ytterdörren.
Livet är bra för honom nu.
Här, i Norrköping.

397

Plötsligt en dag så... så bara.. bryr man sig inte längre.
Man slutar liksom.
Man går med håret klistrat mot kinderna, och byxor som egentligen aldrig varit ens egna. I rosa, blommiga sneakers och ett hår som på senare tid mer liknat sockervadd är något mänskligt.
Och man kommer på, att oj! Vad länge sedan det var nu, sedan jag tänkte på det där som sved så hårt.
Så tänker man; Jag ska tänka lite på det sen.
Så glömmer man bort det. Kanske för att sekunden man sätter nyckeln i låset blir man nedbrottad av en galen, naken, franskfödd tysk. Och man ba; bonjour!
Och han ba; mon ange. 
Sedan kanske jag också blir naken helt magiskt och vi ligger i hallen och, tja, sen gjorde vi inte så mycket mer den kvällen.

394

Jag vill dela med mig av en liten bit, en liten bit av mig så att du ska få sinnesro. För att du ska få en liten bit som förklarar historia, för att du ska se mig med andra ögon, sanna ögon.
Jag vill släppa in dig så långt att min kropp formas runt dig, och för att flytta dig skulle jag behöva arrangera om alla vitala organ. Jag vill släppa in dig i min såpbubblesjäl, för jag tror inte att jag kan spricka, inte av dig.
Jag såg dig som en tagg, när du lämnade mig- förstår du? En tagg som infekterat (för det gjorde ont) och jag ville rycka bort dig för att självläka. Jag torkade sårytan efter dig med svalkande andra, jag hade färgglada plåster- för att slippa minnas.
Men fly, kan man inte göra för alltid. Dagen kom, då jag nyfiket ville se mitt ärr, och utan förväntning upptäckte jag att det var vackert, förödande vackert och oerhört smärtsamt.
Mitt älskade, blödande sår. Sorgen över att du är vävnad i mig och inte pulserande liv är förlamande, men jag står utan verktyg att förändra den.
Han har tittat på mitt ärr, han också.
Han är så noga, min vackre visionär, om att aldrig trycka på, stressa eller anklaga. Att bara se mig här och nu, formad av då, men levande nu.
-I am your boyfriend, säger han. I am on  your side.
Det viskar han innan jag somnar ovanför hans oregelbundna hjärtslag, med fingrarna dansandes över tatueringen på hans bröstkorg, den ser ut nästan som en måltavla.
Han är modig.

Men det här lilla jag vill ge dig, säga dig, det finns för dig att hämta.
Jag vet att jag måste initiera ett möte, men varje gång jag försiktigt försöker så trycks du allt längre bort.

dvala

-Du är ju jättetrött.
Han konstaterar det, han ser det.
Han tar min kropp och forslar den till sin säng, drar ner rullgardinen, stänger dörren bakom sig. Packar in mig, han använder inte kudde, men han tar fram 'min'.
Stryker min kind och mitt hår, håller mig tight tills jag halv somnar in. Backar ut ur rummet.

När jag vaknar, vet jag inte hur många timmar eller dagar som passerat. Men det var morgon och jag tror jag missade allt sedan i lördags.

381

Ibland önskar jag att det var lättare.
Att jag kunde ringa dig än och berätta det där hysteriskt roliga som skulle dra fram ditt riktiga skratt. Det där oartiga, hysteriskt bullrande, grymtande skrattet.
Han säger att om jag vill ringa så ska jag bara ringa, han säger att det bara är en lur och några siffror.
Han är inte rädd.
Varför är jag det?

377

Ser man på.
Det blev ju en morgon den här dagen också.
Lite gråare än de senaste dagarna, kanske en blyg solförmörkelse bakom molnen, när man vet- så vet man.

376

Det finns små stenar på vägen som vittnar om att de vilat i din ficka, så många hemligheter de viskat om. De är så lena mot min kind, men tunga i min ficka och innan någon av oss visste ordet av det hade vi en ny metafor.
Det nyaste är att somna av smärta, men att ändå, med huvudet tungt vilades mot en bröstkorg, uppleva dygnets bästa stund. Hans händer stöttar upp mig.
Allt för att jag inte ska falla.

-What if I fall?
-Darling, what if you fly? 

371

Ditt oregelbunda hjärta har begränsat dig hela livet, men det är dess icke-rytm som fått mig att slappna av helt och fullt.
De sa du skulle dö innan fjorton års ålder, och det gör att du idag, vid 32, inte har något tålamod.
Alls.

Jag har sällan bråttom, jag har alltid varit så skyddad.

370

Det var aldrig min tanke att jag skulle känna mig så naken, men det gjorde jag.
Naken och något nytt. Älskad. Det kände jag mig, onekligen. Älskad in i minsta lilla kvark, i varje form.
Jag tänker tillbaka, det är svårt för det gör ont.

Älskling,du.

Det finns så mycket jag vill säga dig. Tacka dig för, hålla om dig, älska dig likvärdigt tillbaka, på en nivå jag förmår.
Men idag, när jag fattar en helt ny hand längst med Drottninggatan, när jag trycker in en kod till hans lägenhet så har livet börjat om.
Hans tankar vävde mina vingar, så jag hoppade aldrig- jag flög. Jag flyger. Och hemma blev där han är, så hemma är Berlin just nu, men Norrköping på söndag.
Och jag längtar, längtar mig trasig tills att han öppnar sin ytterdörr där jag tejpat upp ett hemligt meddelande på ett hemligt språk.
All plats jag fått i mitt eget liv helt plötsligt.
Det är tacksamt. 

sagor

Sagor skapas av slumpmässigt utvalda element som helt utan logik binds till varandra, och under dina fingertoppar som spelar över min ryggrad.
Du vill vara viktig för mig, dina ögon tåras när du säger det. Och jag säger dig, vad får dig att tro att så inte är fallet?
Jag är, har alltid varit och kommer alltid vara, hopplöst förlorad i dig.

Du är naken när du halsar champagne helt oblygt.
Jag dansar för dig. Du är den första jag valt att släppa in i det annars ack så privata rummet. Och jag säger det till dig när du, med en viss ny beundran och stolthet tar min hand då vi lämnar studion.
Du har sett mig avklädd, men nu också- helt naken.
Och ditt svar är att du fångar mitt ansikte mellan dina händer och kysser mig. Pussar mina ögonlock innan verkligheten tar vid. 

F

Om så bara för en kort sekund i morgonens obevekliga motljus, kanske är det tre meter, tre steg, du tar utanför fönstret jag sitter. Du tittar inte ens in, men jag ser din nacke vandra vidare, jag ser detaljerna som blivit dina- mina reaktorer. En mössa i samma färg, en hållning, en längd.
Ett leende.
Ett leende jag inte sett på länge.
Kanske såg du mig och ignorerade mig, men det är ok. Jag vet att jag blottade för mycket av mig för några dagar sedan, jag vet att det störde dig och nu drar jag mig tillbaka. Men det gjorde mig inget- förstår du? Det är skönt när det gör ont, det är vackert för mig. Du och jag kommer aldrig någonsin vara självklara, du och jag är ett ingenting. Vi har aldrig varit mer än kärleken som bara jag bär inom mig, då du tänker så snabbt och logiskt att du är oförmögen att se den. Känna den.
Du gillar mig, det vet jag för du säger det när du grabbigt slår till min axel med knuten näve. Jag blir suddig i kanterna och du är självklar.
Och med mannen som hållit mitt hjärta som fånge i nästan arton år konstaterar jag att tanken på mig är så otroligt mycket vackrare, renare och starkare än det faktiska mig. Jag som faktum räcker aldrig till, jag som faktum är illusionen man inte vill vakna från.
Jag är ett allting, på värsta tänkbara sätt.

Fast luften blir lika tjock som den där kvällen då jag satt bredvid dig och sedan framför dig, när våra hjärtan ligger öppna framför varandra, när du är rädd att jag är obekväm i din närvaro för att jag rätar ut min rygg. När jag är rädd att du inte förstår mig.
Luften blir lika tjock som den kvällen när du inte kysste mig godnatt, när vi landar i din soffa och jag rycker tag i en random bok i högen av alla på ditt bord. Du har skrivit något längst ner på en sida jag bara slår upp, mitt namn och något jag sade till dig just den kvällen.
Du svär till på franska, svär för att du låtit mig se att du citerat mig men jag försöker säga att det är fint, att det gör mig glad.
Luften är tjock och du får för dig att jag inte gillar mitt hibiskusthé så du flyger ut i köket för att byta ut det.
Jag ser dig inte mera nu. Du har slutat komma till min plats, och det finaste jag kunde ge dig var vad som fick dig att vända dig ifrån mig, jag ska förstå det en dag, men jag kommer aldrig sluta. Jag ska aldrig sluta älska, för i slutändan så är det det enda jag vet.

Var lycklig.
Jag är lycklig, för att du finns.

hiv

Min hals är noll kul.
Vacker.
Kanske mitt vackraste, men... noll kul. Den har stört mig så himla länge att jag oroat mig för hemskheter på en skala från heshet till hiv.
Och så väntar jag, vänt vänt. De senaste två dygnen har varit längre än alla samlade dygn sedan där, början av juni. När jag väntar så målar jag gärna gigantiska monster i mitt huvud och då får jag (tydligen) hiv. Det är bisarrt.
Men snart så vet jag. Om jag vill dö eller totaldö. För oavsett svar, så kommer jag dö.
Fast S, hon sa såhär:
-Alltså om det värsta som kan hända i ditt liv är ett 'nej' så har du ett rätt så jävla bra liv. 
Jag är lite kär i henne. Bara för att hon sa så.
Och för att hon letade upp ett headset och pratade i mobilen med mig under de tre timmar hon möblerade om sin lägenhet.

twig

Jag vill pumpa dig.
På information.
Suga ut, med hungriga vampyrtänder, alla orden - som ditt blod.
Aldrig förr har min längtan till dig varit så stark, min söta, lilla människa.
Snap you like a twig, baby.

chile

-Det här är farligt.
Du säger det med grötig röst, men vi är förvillade av alla tecken. Vi har varit på samma plats så många gånger utan att hitta varandra, bara det att du är med i bakgrunden från sommarens semesterbild, eller att din parfym är den manliga motsvarigheten till min. Eller att du föreslår restaurangen jag drömt om så länge, att vi ska ses på en plats men springer på varandra på en helt annan.
Du tar en bild av mig fast jag inte vill det, jag tycker den är asful, du lägger den som bakgrundsbild.
Jag behöver vara nära dig, vi halvligger på en soffa, vi skrattar och lyssnar på musik. Ser på en film i några minuter innan vi ägnar oss åt varandras tankar.
Vi tystnar plötsligt. Det är så mörkt men du tittar i mina ögon. Jag tittar i dina.
Jag vet inte hur länge vi ligger så, en kvart eller en timma.

snö

Godmorgon typ.
Hela världen har lagt sig under ett bomullstäcke och jag fryser lite extra om tårna. Men bakar focaccia, västerbottenpaj, spenatsoppa och pluggar calculus samt evolutionsteorier.
Dansar mycket, skrattar mer. Fyller lungorna med kärleken och är dagligen nervös. Inget nytt under solen.
Fast det är en helt ny värld, en helt fantastisk värld som om alldeles lagom många månader dimper ner i min famn. Nya livet, nya rutiner- jag är redo. Så himla glad och redo!

oskuld

-Känns det bra, känns det bra såhär? Du är så försiktig, men ändå så bestämd. Du hittar din väg till min midja, dina fingertoppar lämnar små spår på deras upptäcktsfärd mot nyckelbenen och jag får gåshud. Skälver till, men du drar mig nära dig och värmer min kropp. Jag försöker förklara att jag inte fryser, men det är svårt att prata när jag gång på gång spricker upp i ett stort leende. Du slukar mig så totalt, jag kan inte förklara vad det är jag känner för dig, om det är fascination eller åtrå. Om det är beundran eller hejdlös kärlek, men nu när vi skiljts åt så sitter jag ensam i mörkret och mina händer doftar som din kropp.
Lite till, lite till, hela tiden- lite till. Det är skönt när det gör ont, när hela du svider över min hud brinner jag. Hela världen vibrerar.

varg

Du öppnar din axel mot mig och jag är inte sen med att låta min vänstra handflata vila där. Du fattar ett vant tag högerhand med din vänstra och vi blir stående så en stund. Någon pratar, men vad hör vi? Vi väntar på musiken, jag väntar på dig. Väntar på din styrning, din förning.
Vi blir ett, vi hör ihop. Du är varg. Jag är lamm.
Det är du som ska förstöra mig, med din pulsåder så nära mina läppar bryts jag ned.
Du är brydd, du känner dig ful och jag försöker viska till dig att du är det vackraste. Det finaste. Att varje fåra i ditt ansikte får mig att vilja stryka fingrarna däremot, att varje vacklande steg du tar lämnar ett lysande spår.
Jag kan driva dig så långt in i mig, jag vill ha dig vilse där inne.

Mördarhelg och inte ens i två sekunder har min blick fått vila i din. Stopp! Stopp!

hp

Klockan är snart åtta och det är lördag. Jag har varit vaken i ett par timmar, ätit frukost, samlat tankarna. Njutit av tystnaden och att se hur mörkret, alldeles obevekligt långsamt, låter morgonljuset bryta igenom. Njutit det genom mina gigantiska fönster.
Jag älskar mitt hem.
Jag älskar kärleken som fyller det, jag älskar hur mina vänner ofta samlas här, hur de kommer förbi oanmälda och hur många nätter vi sitter uppkrupna i min soffa eller i mina fåtöljer och låter skrattet fylla rummen- alla fyra metrar upp till taket.
Det blev en tid för eftertanke, denna morgon. Denna, kanske livsavgörande morgon, då jag laddar för framtiden med nypressad juice, hembakat bröd och för en gångs skull- ett perfekt kokt ägg. Jag ska skriva högskoleprovet idag. Det har jag aldrig gjort innan och nervositeten är stor, liksom oket jag lägger på mina axlar. Alla tror på mig. Alla.
Men inte du.

Och inte jag. Jag tror inte på mig.
Jag har en dröm, jag som aldrig drömt och längtat förut, jag som alltid fått det jag önskat så lätt, en öppen hand flata, ett krökt långfinger; kom bara... kom!
Och nu får jag kämpa, hur gör man då? Lär Universum oss läxor genom att neka oss målen eller hålla dem så långt bort som möjligt för att se dedikationen?
Hela livet har jag haft fallenhet för det jag tagit mig för. Dansen, älskade dansen mig och jag besvarade kärleken bara för att jag kunde bemästra henne? Eller älskade jag att dansa?
Gör något i trettio år och linjerna mellan kärlek och vana suddas ut. Drömde jag någonsin om att bli den prima ballerina jag var- eller var det något som bara blev?
Nu kämpar jag. Nu slår hjärtat. Nu blir jag uppriktigt ledsen i mina misslyckanden.
Nu hoppas jag, och nu tänder jag ljus om morgonen och ber en stilla bön. Rakt ut i det där Universum, det största möjliga. Lika stort som en kärlek, skillnaden bara - dess oförstörbarhet.
Och jag minns att jag tänker just kärlek när jag läser om energi.
Om principen.
Den kan inte skapas eller förstöras- bara omvandlas från en form till en annan.
Jag vilar så tryggt i den, tills jag vänder blad och läser om osäkerhetsprincipen- då släpper allt. Då gråter jag, för visst var det så, älskade? Osäkerhetsprincipen, det var du och jag.

Men juicen är visst slut nu, och morgonen har blivit ljuslila. Jag ska hitta en penna och ett äpple. Jag ska skriva mitt högskoleprov nu och sedan? Andas ut.

energi

Jag vill känna hur du, med din macho-attityd och manlighet, blir en ömsint pojke när du kysser mig.
Känna att jag rubbar din balans.
Det, mon cher.

Det är vad jag går på- det är min drog.

barnen

När vädret blir kallare kryper de närmare mig på morgonen. Vi ligger alla tre som en enhet, en upp och ner och kramar mina ben, en på min bröstkorg likt ett stort kors, med örat mot mitt hjärta. Vi är svettiga och ihopklistrade när jag lirkar mig ur deras grepp, så tidigt att inga yttre ljud hörs. Jag slår på P1 för att låta klassisk musik fylla vårat hem denna morgon, jag sätter på frukostgröten att koka på spisen. Kokar the, ägg, tar fram bröd. Pålägg.
Nynnar med raggsockorna nedhasade, tänder ett ljus på matbordet.
Väcker dem genom att stryka deras ryggar, kläderna är framtagna och de klär på sig under  tystnad.
Vi vaknar tillsammans, när vädret blir kallare.

Dessa två, dessa magiska. Min eviga källa till lycka, mitt liv. Det är orättvist, kanske, mot andra. Att jag i mina mest olyckliga stunder ändå är den lyckligaste i världen. 

Och hon går till skolan själv och hon tar min hand på en promenad till förskolan. Och sedan, när jag återvänder till mitt hem och mina böcker, är deras dofter kvar överallt och jag tänker bara tack.
Tack för att jag fick allt det här. 

clap

Jag var orolig att du skulle sluta hitta mig.
Det gjorde mig mer än orolig, det gjorde mig rädd och många var nätterna där hela min kropp skävlde av saknad, där jag hade frossa, där jag hade feber. Och jag vaknade vilsen, bland doftlösa sängkläder, för hemma var jag. Fast ändå så långt bort.
Jag tänkte att jag var den där ballongen, den som släpptes på fältet. Den som så sakta steg mot en oviss himmel. Men du hittar mig, du står på avstånd men du hittar mig.
Och dina ord, de hittar in.
Jag har inte lagt tid på att hata dig, jag har bejakat min kärlek till dig, i din frånvaro. Jag har fyllt mina dagar med dig, pratat med dig när du inte lyssnat, blundat när jag inte sett dig. Dragit din doft till minnes.
För jag visste inte då, att du alltid skulle finna mig.
Och att kylan du är så mån om att jag ska notera, bara är ett tecken på att du älskar dig. Som jag älskar dig.
Låt det aldrig sluta. Det finns fler som ska.
Älska dig.

tro

Somnar så nära dig, vi har bara ett täcke. Jag har näsan i din halsgrop, du har dragit mig nära dig. Vi somnar mitt i ett samtal och vaknar likadant.
Du stal mig från mina studier och sa att du tror på mig, att du varje dag förundras över vad jag klarar av.
När du tror på mig och min förmåga, älskling, så även jag.
Så även jag.

blubb

Ibland tar livet emot så mycket att minsta lilla vridning av nacken är en svårighet.
Jag faller i en trötthet, fumlar efter rätt verktyg att hitta vägen ut. Jag drar in mig i min bubbla, det är lättare här, här finns en stol och ett bord. En liten säng och iskalla glas med vatten. Här finns ro, och inget stök, och jag ser rakt igenom alla väggar. Den är perfekt i sin sfäriskhet och jag, bara jag, får plats där i.
Och alla som älskar mig, förlåt. Ni är inte här inne. Tyvärr.

funktion

Ibland är det svårt och jag letar febrilt efter min hejarklack. Var är dem? Var är blondinerna med pompoms och glada hejarop, med kort kjol och käcka ramsor? När kommer de inrusandes hit till biblioteket och liksom.. kör en show för mig? Så att jag inte bara förstår alla regler för andragradsekvationer och rationella exponenter, alla regler för alla irrationella och imaginära tal.
Jag vill inte! Jag vill bada bland mina kanelbullar istället, tänker jag, och vräker (innan jag skrivit detta) i mig tio stycken.
Jag undrar, sa flundran... om gäddan är en fisk.
Om femton minuter får jag ta en liten paus, och då behöver jag gå en promenad och köpa ett rutigt block, för mitt är slut. Det är glamouröst detta liv. Hej å hå. Hej å hå.
Fast det är underbart också, och inatt somnade jag som ett frimärke mot Hans bröstkorg, occh han fick hålla i både sig och mig ordentligt för att vi inte skulle falla ur soffan. Det var mysigt.
Nackspärrigt.
Men mysigt.

hej.
jag saknar dig och inbillar mig ibland att du kanske saknar mig.
inte hela tiden, men kanske när du ser den där lilla pricken på handleden eller ett riktigt snyggt löv. eller när du känner doften av multna kastanjeträdslöv, eller känslan i ett garage.
jag saknar iallafall dig när:
jag andas.
hejdå.

J

Han har mycket att tacka för säger han.
Jag slår honom i huvudet med min mattebok. Inte charmigt gulligt, utan hårt. Jag är förbannad. På honom. Arg, så arg som jag aldrig lyckas med att bli annars.
Jag vet inte vad det är eller vart det kommer ifrån, kanske är det bara så enkelt som en skyddsmekanism. Vi skiljs som ovänner istället.
Men han skickar något som jag inte förstår, kör det snabbt genom google translate och får ett litet förlåt, följt av att det inte bara är svenskar som har murar.
Jag raderar hans sms, radera konversationen och allt innehåll frågar min telefon. Jag väljer ok. Trycker inte på avbryt, fast chansen ges.
Nu är det snart mitt i natten och han säger hej då till alla. Alla som inte är jag och jag tänker ibland bara jahopp, han är bara en människa av tusen. Fast ibland tänker jag också att han är en människa på tusen.
Nu är det snart mitt i natten och jag inser min begränsning, det går inte att ta in mera linjära ekvationer nu. Hejdåhejdå. Så himla mycket hejdå.

listat

Ännu en helg som boostat mig med energi för kommande vecka. Matematiken, hur trött jag än är på att öppna denna gudsförgätna bok, blir lättare när jag har så många stunder av energiutbyte i minnet.
Fredagen:
När jag som bäst sitter och pluggar dundrar min fina hjältinna in genom min ytterdörr, slänger följande över mina böcker: chokladpraliner, vanilj-chai, päronbiskvier och en tårta. Det är bestämt att jag behöver en pluggpaus, hon trycker i mig allt och sockerstinn blir jag även kidnappad till en mindre shoppingtur.
Barnen hämtas tidigt, vi väntar in min fina vän B för tjejkväll med pizza, choklad och lite spel. DansTV-spel. När barnen vid nio somnat så fint, kryper B och jag upp i varsitt hörn med fanta i lyxglas och varandras sällskap. Vi pratar långt efter midnatt, innan hon går hem till hundar och man. Min telefon ringer och jag lägger inte på förrän efter halv fem.
Lördagen:
Riddarspel på en liten gård på Vikbolandet, självklart inleds detta med att jag åker till fel gård i fel län, men vad är en liten omväg egentligen? Barnen sjunger i baksätet och jag stämmer in. Vi njuter av en strålande septemberdag och när vi är på väg tillbaka hem, blir vi spontant inbjudna till en grillfest med lådbilsrace. Solen har gått ner sedan länge när vi trötta kryper ner i sängarna.
Söndagen:
Min danspartner har hittat mig, det är med honom jag haft de nattliga samtalen, han som kände mig en gång fast inte alls. Och han säger att han kommer till mig, vart jag än befinner mig. Vi åker till ett slott i närheten av mitt hem, jag sitter i min baklucka när han fångar upp mig i världens tryggast famn. Det är lustigt, att fjorton år gamla kroppsminnen kan vara så tydliga. Han fångar mig, alltid. Han stöttar mig, lyfter mig och inte nog med det, lyfter fram mig. Vi är balett, han och jag. Vi är det i allt vi gör.
Vi går tre varv runt slottet och pratar om allt vi genomlevt, med varandra men även utan. Vi minns ridåer som fastnat på parisoperan, vi skrattar åt minnet till den gången vi blev inropade sju gånger för att ta emot applåder. Han dansar än. Det är en värld jag börjat tappa greppet om.
-Jag är så glad att du är här!
-Men ja, det är verkligen fint väder idag!
Det är så mycket skratt och skönhet.
Den här helgen, den var tvungen att skrivas ner, för jag kan inte fånga den, känslorna har runnit över och jag kan inte sluta le.

7/9-2014

En gång i tiden var du min anledning, att gå till skolan, att varje dag närma mig dig lite till. Jag såg dig och du var det vackraste jag visste.
För femton år sedan parades vi ihop i skolföreställningen av Giselle. Jag var denna vilie, död av krossat hjärta då du var svuren till en annan kvinna.
Det var magi. Vi kände det utöver våra roller. Publiken älskade det och många var de översvallande orden om våra framträdanden. Du blev min partner på dansgolvet, men jag höll mig totalt anonym privat.
Vi var i Paris och Oslo. Vi dansade fröken Julie med mig i titelrollen och dig som Jean.
Vi var alltid mer än våra roller. Vi var alltid tillsammans, tysta tillsammans.
Du hittar mig på Facebook och vi börjar prata, bara någon dag passerar och meddelandena är många, våra nattliga samtal långa.
-Jag kommer till dig idag! säger du och jag åker till Löfstad slott, nervös. Och där är du, i fyra timmar dansar vi, bokstavligen och med samtalsämnen. Vi är så nära igen, denna fysiska, ej någonsin agerade på, närhet. Min hud dofter återigen av din, när en obeveklig septembersol stryker över oss. Vi ligger raklånga, jag med mitt huvud på din axel. Vi pratar om allt, våra barn, våra skilsmässor, dem vi älskat och all balett. Vid något tillfälle pussar du mig förstrött på tinningen, det känns normalt. Det är som det ska vara.
Och vid en liten bro, vid en sjö, när vi snart ska skiljas åt, så kysser du mig. Du kysser mig så länge att jag tappar min väska i marken, du är intensiv, du längtar efter mig. Dina armar håller om mig, och jag vinglar till. Jag säger att jag blir yr av dig.
-Jag har dig, du kan bli yr.
Precis innan vi skiljs så ger du mig en liten, liten bit av ett liv jag nästan glömt. Och jag? Jag älskar dig för det.

vasaparken

Jag ger oftast mer av mig själv än vad andra klarar av att ta emot.

rum

Jag är aldrig modig i väntrum.
Minst i världen, rädd och förvirrad, i väntrum är jag så tydligt en spillra av en människa.
Jag är inte rädd för smärtan.
Det är tanken på att sova samtidigt som någon rör vid min insida som skrämmer. Får man ett magiskt band kopplat till sin kirurg?

J

J: Hello Teresa! How are you?
T: Hello! What is your favourite color?
J: Why you ask me that? Depends on the day, if I see you- green.
J: But, I like blue also.
T: Tengo curiosidad.
J: Siempre eres tan pasional??
J: Lo pasé muy bien la otra noche y me encantó compartir tus besos, caricias y el calor o energia que senti.
T: Du är vacker!
J: Du är vackrare i mina ögon

skäranden

När effekten av mina tabletter klingar av blir jag stressad, lite elak, illamående och svettig.
Men värst av allt är den skärande smärtan genom kroppen.
Bara en dag kvar.