Badhus.

Jag kände den egentligen direkt.
Hans blick.
Genom alla strandklädda kroppar och färgglada badlakan, vid badhusets utomhuspool kände jag hur han såg mig. Men jag ignorerade det, spelade både blind och dum, men sände en tacksam tanke till designern bakom min knallgula bikini - den gör sitt jobb om man säger så.
Han såg mig genom allt.
Jag visste mycket väl vem han var, han kände väl på sin höjd igen mig, men han kom fram.
-Dansar inte du? Du borde dansa med mig.

Svårare än så var det inte, vi bytte kontaktuppgifter.

Det fanns en attraktion där, den var lätt att bortse ifrån då. Det var lätt att lägga på de yttre attributen i form av hans slitna utseende. Hans vänsteröga. Hans ålder. Hans sex barn, hans två barnbarn. Hans drickande, hans semesteralkoholism. Hans periodiska arbetslöshet. Att han pratar brutalt högt och är oförsiktig i sitt språkbruk, både på bristande svenska och slarvig spanska.
Men det var något med hans nyckelben. Lutningen på axlarna, hur de var upphängda på nyckelbenen. Hur hela han var uppbyggd.
Och kanske, om jag ska erkänna såhär över ett år i efterhand, lite var det också känslan av att han var så innerligt sönder och jag ville hålla honom ett tag mellan mina handflator.
Men jag sa ja. Ja, jag ska dansa med dig och det är väl egentligen då det faktiskt börjar.