Jag träffade en Greg. På riktigt alltså, haha, Hi Greg!, jag berättade om den här bloggen för honom och han ville läsa. Genom google translate, lycka till säger jag bara.
Men Greg är pilot, vi skulle bachelor-dejta lite så jag har flugit helikopter idag också, över en aktiv vulkan och sett magma, bitar av jordens inre. Hennes hjärta och blod, det var mäktigt och man ba; thank you greg! Tack för att du visade mig, turkoshorisont och blodglöd.
Klockan är halv fyra på morgonen, det känns som om att jag gick upp den här tiden fast för 48 timmar sedan. Jag tror jag har tappat bort mina skor, de finns ingenstans och mina fotsulor är jättesmutsiga, Tyskan håller mitt huvud, jag fick lära henne hur man gjorde för att lyfta en annan människas huvud. Det var jobbigt, det kändes som att ge bort en bit av min själ, undrar om andra känner så när jag lyfter dem? Mina fingertoppar är mina viktigaste instrument, de saknar små blonda fjun som spelar under dem. Tyskan viska att jag måste sluta, att varje tanke är ett kärleksbrev och det är inte det bästa för mig. Hon säger att livet består av obalans och jag vet det. Hon har rätt. Sa jag att klockan är halv fyra och jag är inne på min 48de vakna timma? Jag har skrattat så mycket, men fått medlidande blickar ändå. De ser det redan, att det inte är på riktigt. Det gör mig ledsen, men glad. Jag är trött på maskerna, jag vill våga vara med dem som känner likadant. Jag känner mig vacker nu, så naken jag är. På mitt blåvita överkast i ett rum med snedtak någonstans i en liten hippieby mellan Hilo och Pahoa. Vacker naken. Det här är osammanhängande, alla bokstäver dansar runt i en vals med mig det här blir knasigt. Im gone.
![]() |
keep shining |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar