hej.
jag saknar dig och inbillar mig ibland att du kanske saknar mig.
inte hela tiden, men kanske när du ser den där lilla pricken på handleden eller ett riktigt snyggt löv. eller när du känner doften av multna kastanjeträdslöv, eller känslan i ett garage.
jag saknar iallafall dig när:
jag andas.
hejdå.

J

Han har mycket att tacka för säger han.
Jag slår honom i huvudet med min mattebok. Inte charmigt gulligt, utan hårt. Jag är förbannad. På honom. Arg, så arg som jag aldrig lyckas med att bli annars.
Jag vet inte vad det är eller vart det kommer ifrån, kanske är det bara så enkelt som en skyddsmekanism. Vi skiljs som ovänner istället.
Men han skickar något som jag inte förstår, kör det snabbt genom google translate och får ett litet förlåt, följt av att det inte bara är svenskar som har murar.
Jag raderar hans sms, radera konversationen och allt innehåll frågar min telefon. Jag väljer ok. Trycker inte på avbryt, fast chansen ges.
Nu är det snart mitt i natten och han säger hej då till alla. Alla som inte är jag och jag tänker ibland bara jahopp, han är bara en människa av tusen. Fast ibland tänker jag också att han är en människa på tusen.
Nu är det snart mitt i natten och jag inser min begränsning, det går inte att ta in mera linjära ekvationer nu. Hejdåhejdå. Så himla mycket hejdå.

listat

Ännu en helg som boostat mig med energi för kommande vecka. Matematiken, hur trött jag än är på att öppna denna gudsförgätna bok, blir lättare när jag har så många stunder av energiutbyte i minnet.
Fredagen:
När jag som bäst sitter och pluggar dundrar min fina hjältinna in genom min ytterdörr, slänger följande över mina böcker: chokladpraliner, vanilj-chai, päronbiskvier och en tårta. Det är bestämt att jag behöver en pluggpaus, hon trycker i mig allt och sockerstinn blir jag även kidnappad till en mindre shoppingtur.
Barnen hämtas tidigt, vi väntar in min fina vän B för tjejkväll med pizza, choklad och lite spel. DansTV-spel. När barnen vid nio somnat så fint, kryper B och jag upp i varsitt hörn med fanta i lyxglas och varandras sällskap. Vi pratar långt efter midnatt, innan hon går hem till hundar och man. Min telefon ringer och jag lägger inte på förrän efter halv fem.
Lördagen:
Riddarspel på en liten gård på Vikbolandet, självklart inleds detta med att jag åker till fel gård i fel län, men vad är en liten omväg egentligen? Barnen sjunger i baksätet och jag stämmer in. Vi njuter av en strålande septemberdag och när vi är på väg tillbaka hem, blir vi spontant inbjudna till en grillfest med lådbilsrace. Solen har gått ner sedan länge när vi trötta kryper ner i sängarna.
Söndagen:
Min danspartner har hittat mig, det är med honom jag haft de nattliga samtalen, han som kände mig en gång fast inte alls. Och han säger att han kommer till mig, vart jag än befinner mig. Vi åker till ett slott i närheten av mitt hem, jag sitter i min baklucka när han fångar upp mig i världens tryggast famn. Det är lustigt, att fjorton år gamla kroppsminnen kan vara så tydliga. Han fångar mig, alltid. Han stöttar mig, lyfter mig och inte nog med det, lyfter fram mig. Vi är balett, han och jag. Vi är det i allt vi gör.
Vi går tre varv runt slottet och pratar om allt vi genomlevt, med varandra men även utan. Vi minns ridåer som fastnat på parisoperan, vi skrattar åt minnet till den gången vi blev inropade sju gånger för att ta emot applåder. Han dansar än. Det är en värld jag börjat tappa greppet om.
-Jag är så glad att du är här!
-Men ja, det är verkligen fint väder idag!
Det är så mycket skratt och skönhet.
Den här helgen, den var tvungen att skrivas ner, för jag kan inte fånga den, känslorna har runnit över och jag kan inte sluta le.

7/9-2014

En gång i tiden var du min anledning, att gå till skolan, att varje dag närma mig dig lite till. Jag såg dig och du var det vackraste jag visste.
För femton år sedan parades vi ihop i skolföreställningen av Giselle. Jag var denna vilie, död av krossat hjärta då du var svuren till en annan kvinna.
Det var magi. Vi kände det utöver våra roller. Publiken älskade det och många var de översvallande orden om våra framträdanden. Du blev min partner på dansgolvet, men jag höll mig totalt anonym privat.
Vi var i Paris och Oslo. Vi dansade fröken Julie med mig i titelrollen och dig som Jean.
Vi var alltid mer än våra roller. Vi var alltid tillsammans, tysta tillsammans.
Du hittar mig på Facebook och vi börjar prata, bara någon dag passerar och meddelandena är många, våra nattliga samtal långa.
-Jag kommer till dig idag! säger du och jag åker till Löfstad slott, nervös. Och där är du, i fyra timmar dansar vi, bokstavligen och med samtalsämnen. Vi är så nära igen, denna fysiska, ej någonsin agerade på, närhet. Min hud dofter återigen av din, när en obeveklig septembersol stryker över oss. Vi ligger raklånga, jag med mitt huvud på din axel. Vi pratar om allt, våra barn, våra skilsmässor, dem vi älskat och all balett. Vid något tillfälle pussar du mig förstrött på tinningen, det känns normalt. Det är som det ska vara.
Och vid en liten bro, vid en sjö, när vi snart ska skiljas åt, så kysser du mig. Du kysser mig så länge att jag tappar min väska i marken, du är intensiv, du längtar efter mig. Dina armar håller om mig, och jag vinglar till. Jag säger att jag blir yr av dig.
-Jag har dig, du kan bli yr.
Precis innan vi skiljs så ger du mig en liten, liten bit av ett liv jag nästan glömt. Och jag? Jag älskar dig för det.

vasaparken

Jag ger oftast mer av mig själv än vad andra klarar av att ta emot.

rum

Jag är aldrig modig i väntrum.
Minst i världen, rädd och förvirrad, i väntrum är jag så tydligt en spillra av en människa.
Jag är inte rädd för smärtan.
Det är tanken på att sova samtidigt som någon rör vid min insida som skrämmer. Får man ett magiskt band kopplat till sin kirurg?

J

J: Hello Teresa! How are you?
T: Hello! What is your favourite color?
J: Why you ask me that? Depends on the day, if I see you- green.
J: But, I like blue also.
T: Tengo curiosidad.
J: Siempre eres tan pasional??
J: Lo pasé muy bien la otra noche y me encantó compartir tus besos, caricias y el calor o energia que senti.
T: Du är vacker!
J: Du är vackrare i mina ögon

skäranden

När effekten av mina tabletter klingar av blir jag stressad, lite elak, illamående och svettig.
Men värst av allt är den skärande smärtan genom kroppen.
Bara en dag kvar.

dag

Dagens känsla är en mild nervositet.
Jag har alltid haft svårt för sjukhus och om två dagar så ska jag dit och behandlas. Jag skriver behandlas för beslut tas samma morgon, beslut om vilken behandlingsform som kan tänkas passande för mig denna gång. Ska jag sövas och öppnas, eller räcker det med lugnande, lokalbedövning och en charmig liten morfinpump för att attackera njurarna?
Morgonen kommer inledas med en röntgen. Ingen frukost. Måste man borsta tänderna då?
En mild nervositet idag, jag försöker att inte obsessa, men vem försöker jag lura? Det är väl ändå lite av min grej?
Nu ska jag dyka ner i matteboken igen, de här orden är bara en liten välbehövlig paus från den logiska, men ack så vackra, siffervärlden.

J

-Tranquilo...
-Con una cara como la tuya, no puedo 'tranquilo'?

Alltså spanjorer. What to do, what to do. 

listat

Det är svårt att inte bara lista saker, torsdagen, gårdagen, den var så fin. Jag var nästan smärtfri och fick så mycket energier serverade till mig.
1. En lång pratstund med en före detta kollega till mig, vi kom nära varandra så fort och trots att vi nu inte setts på fem månader var det inga problem att plocka upp någon tråd och prata med varandra på djupet.
2. Jag fick äntligen hålla min soon-to-be fosterdotter i mina armar, detta lilla, lilla liv som landade i min nervösa famn för tre månader sedan och ändrade mitt livsmål totalt. Det är lilla hon som fick mig att höra mitt kall. Det är tack vare henne jag nu läser både matematik och naturkunskap med siktet inställt på ytterligare sju års studier.
3. Jag dansade salsa, och som jag dansade. Jag bokade en resa till Cuba med min lärare i ren extas för att fördjupa mina kunskaper, för att få två veckor när Sverige är som mörkast och kallast, få två veckor med tropiska rytmer och trånga dansgolv.
4. Efter dansen blev jag övertalad av mina kursare att äta middag med dem på La Uva, det var spansk afton så det blev en hel del tränande av mina ickebefintliga kunskaper av det spanska språket (si, un poco!) och jag kände mig helt inlindad i kärlek och vänskap när vi, med en totalnota på 86 kronor, kramade varandra adjö utanför 'mitt' träd som till min stora lycka- var upplyst.
Så torsdag, wow. Tack torsdag.
Torsdag, du satte tonen för fredagen, och där är jag nu. Med nyputsade fönster och nyskurade golv, med två döttrar som packar väskorna för en helg hos sina farföräldrar. Fredag som innehållit lunch och matteböcker med E, sushi yama (hello!) och hennes vackra lockar. Rosa champagne på kylning, i väntan på ett bad och sällskap av världens vackraste B. Sedan? Ja, sedan blir det nog dans. En hel massa dans.

Nu vill jag inte äta smärtstillande mer, nu är hallucinationerna för många och drömmarna för verkliga.

snart

Men musik är väl lite av vår grej, din och min.
TT är mer än en nyhetsbyrå.
Ibland är du så mycket äldre än mig.

hög på dig

Ibland så är älsket så hårt.

(vackraste, vackraste människa!)

hej

När något river sin väg, från min insida till utsida, och livet plötsligt handlar om morfinpumpar, smärtstillande och se tiden passera i form av dagsljus utanför mitt fönster, när det plötsligt handlar om väntetiden för en operation, när min tidigare solbruna hud känns lika blek som landstingets lakan och sömnen tar över 22 av dygnets 24. När något som pågått i tre dygn blir 'livet'. När min äldsta mjukt frågar om hon kan krama mig ifall hon aktar slangen och min yngsta frågar om hon ska blåsa. Och Han frågar om han kan göra något, (något mer) och jag ber om en snickers bara för att jag minns ett gammalt samtal om vikten av att känna sig behövd.
När jag sover drar sig allt samman, ett makaronläge med knutna händer och sammanbiten käke och nu blossar det upp igen så kanske är det dags för en tablett. Den verkar efter 25 minuter. Det är som att vara på väg hem till dig, att veta att jag snart är i din famn, alla hinder kvar bara, som övergångsställen, kodfummel och trappstegen. Knacka på din dörr, höra dig öppna och sedan kom den, omfamningen- kyssen. Och jag somnar istället för att hållas sövd.
För nej, du var inte smärtlindringen egentligen, det var det allt annat som var och du var verkligheten, jag tillät dig att göra ont och det var fel av mig men det fanns inget annat sätt. Nu somnar jag, man dör inte av smärta, men ibland av roten till den. Det kommer inte jag.

Kan man dö av smärta?

seb

När jag vaknar på morgonen så har jag alltid tusen saker att säga, i ett par extra minuter ligger jag kvar i sängen och bara försöker fånga alla de projektiler av tankar som skjuts iväg, inåt och utåt. Men sedan försvinner det, i takt med att tystnaden efter morgonens stök lägger sig över lägenheten och jag landar vid mitt arbetsbord här hemma med en kopp the- allt jag ville säga är borta.
Jag kan tänka att det inte spelar någon roll heller, vad jag har på hjärtat. För det som fastnar här i det filterfria, även om det är oredigerat och ogenomtänkt, är något du kanske läser när du inte har något annat att göra. Något du ögnar igenom innan du spolar på toaletten. Det är en så utmattande och skrämmande tanke, greppet om mitt innersta, min svarta ljusboll till hjärta, jag sitter ändå fast. I ditt ickegrepp, i din ickevärld. Inget du söker dig till för att du vill veta mig, inget som betyder något och det har det aldrig riktigt gjort heller.
Men jag fortsätter skriva, och fina Charisma kommenterar ibland, senast så noterade hon mindre text och frågade om det kanske betydde att det var bättre tider nu? Men jag vet inte, är det? Är det bättre tider? Jag fortsätter skriva, för jag fortsätter leva och ibland är jag bra på båda dessa saker men ibland är jag också dålig. Dansande fingertoppar över tangenter, det är lite av min räddning som nu, just nu. När det inte ens surrar från frys eller kylskåp, när barnen på gården är inomhus, när det är så krispigt tyst att jag tillochmed hör hur min puls pickar till.
När jag känner hur det är att vara mig, att alltid vara nervös. Aldrig trött och därför totalt tömd och utmattad. Det är lustigt hur många ändå säger till mig att jag är det lugnaste de vet, en trygg hamn, en stabilitet i vardagen. Suckers.
Jag är en vind.
Känns det som att jag fått hybris när du läser det här? Det kanske jag alltid har haft, ett inneboende storhetsvansinne som ligger på lur. Eller så är det tvärtom, jag har tappat flera viktiga kilon och ännu fler hårstrån och gråter för jag är så rädd, när ingen ser eller hör. Jag röntgas två gånger i månaden och får ångest varje gång, imorgon är det dags igen. Orkar inte, vill inte. Jag känner mig inte ofta liten, men när jag knyter där där mjölkblå landstingetrocken kring kroppen, då blir jag minst i världen. Då ångrar jag alltid att jag säger nej till sällskap, då önskar jag så innerligt att någon satt i väntrummet utanför. Då är jag liten för då vill jag vara till besvär. Jag ska inte ta ut något i förskott. Det är i morgon som jag ska in, inte idag, inte nu. Nu ska jag städa och sedan träna. Ryggen. Det är ryggens tur. 

who

Du gör mig lycklig med små medel, ditt m magiska lillfinger mot mitt minimala, din vinklade hand bakom ryggen (min att ta om jag vågar)
Värmeviska i en Trädgård, alla formar sina händer till små hjärtan när vi passerar. Så långt från omöjligt, jag somnar och tänker att jag hoppar hej vilt.
Punkt tre får mig att le. Vi är oslagbara.

från

och med du.
T och T.

mjuk som silke

Idag så hittade jag mig själv förtrollad av dig. Att det skulle gå så många år från den sista gången jag såg dig tills nu, och ändå blir jag helt trollbunden. Längtan till en annan värld, där du och jag är lika naturliga som sidenet mot min kropp, känns helt avlägsen. Men i mörkret, högst upp i vänstra hörnet, delar jag dig med hundra andra och ändå är du bara min.
Du ägde mig så länge, du drev mig med all min kraft och när jag kommer i full fart så kan inget stoppa mig.Tonerna ur flygeln piskade på mig och varje steg var från en hemlig källa, med håret som en sky kring huvudet, andan i halsen och applådåskorna när musiken tystnat. Vi var så perfekta för varandra att du skadade mig.

Sammanlänkade i så många år, självklart älskade jag dig. Det föddes jag till att göra.
Innan någon ser stryker jag bort en tår som hittat vägen nedför min kind och minns en främmande kvinnas ord: Therese- du är som vinden!  Och nog var det tack vare dig, det var du som fick mig att sväva över scénerna jag antog, det var du som fick mig att gång på gång göra det där lilla extra, det där som inte bara tog mig utan vår publik ett snäpp högre. Kanske till en overklig plats eller helt enkelt ett ställe som var mer verkligt.
Du var min och jag var din, nu plågar du mig med din skönhet för att jag i ett svagt ögonblick valt bort dig. Du straffar mig och visar att du saknar mig genom att ställa dig på ett avstånd jag inte förstår.

linje

-Du passar jävligt bra i BH, men... Pröva utan!

bro

Hon säger till dig att det räcker nu.
-Det räcker nu. 
Och du undrar om du ska lyssna, för lyssna betyder lämna och lämna- är det att glömma? Finns det ens något att glömma, kärleken min, fanns vi någonsin? Brann vi inte upp och singlade ner över världen i tusen virvlande bitar. Var det inte över på en sekund, var vi inte ett förhoppningsfullt fyrverkeri- du och jag, kärleken min.
Hon kanske har rätt, det kanske räcker nu. Men bara en sista gång, kyss mig här i under kristallkronebron, gör mig vimmelkantig innan du går hem till henne. Sen räcker det.
Ska vi säga det?

bild av liv

Morgonen fortsatte i samma ton som natten, med ett stadigt grepp om toalettstolen- hulkandes ut den fina blandningen av öl, stalischnaya, rosé, smirnoff ice och min nemesis... Tequila- och när jag vid åttatiden där någongång var färdig för att somna så gjorde jag det raklång på sängen. Vaknade upp av att min dotter ringde vid 1245 och hennes fnittriga röst i luren frågade:
-Ursäkta, är detta herr Bajskorv?
*klick*
Är fortfarande ovan att se hennes namn på displayen när hon ringer eller sms;ar, men blir alltid lika glad.
Var iallafall inte det minsta bakfull, woho! Däremot, fortfarande redigt packad. Älskar mitt fjortisjag ibland.
Natten ligger som en varm dimma i sinnet, fan vilken underbar BFF jag har, hade kvällen varit en date (middag, bästa bordet med fyrverkeriutsikt följt av drinkar på favorithänget till favorit dj;n) hade jag varit såld direkt. Eller jag är nog rätt såld egentligen, you had me at atm! Kändes fint att få följe till panikrondellen, med mina fingrar lagda mot hans krökta arm.
Hursom, kräkandet till trots- vilken underbar söndag som nu avrundar sommaren. Jag ligger i soffan i mitt fina hem och andas in en blandning av doftljus, jasmin och fluffy towels. Och liksom har frid. Frid inuti.
(fast det var jobbigt igår, det är inte värst för honom som får leva utan mig, det är värst för mig som tvingas leva med mig)
Men så ska vi inte sluta, nejnej. Jag tar med mig Benny Zelig ner i sängen och njuter en stund.

Btw. Nedanstående inlägg, jag minns det knappt men känslan jag hade där vid gallret var så intensiv att den gick igenom mitt annars så spritdövda sinne.

mörk

Tungt att ropa ditt namn utan svar.
Trodde du jag slutat älska dig? Nej aldrig.

bok

Den finaste men mest skruvade komplimangen jag fått var av dig när du satt att du följde min läslista här i bloggen, att du ville läsa samma saker som mig. Allra helst samma böcker.
Kanske något av det finaste när du sökte dig till Norrköpings Stadsbibliotek, där vi sprungit på varandra så många gånger, och letade upp exakt samma slitna pocketexemplar av Zahiren som jag läst.
Hur du visste?
Det karaktäristiska 'tess med hjärtat' på någon av de tomma sidorna i slutet.

Så jävla udda underbar, men så jävla glad att du ser detaljerna som inte betyder något mer än allt. 

Nu, med läsningen i åtanke, tjugoen böcker lästa i år, skönlitterära, jag tror inte jag vill lista all facklitteratur som jag plöjer jämsides. Jag är glad att jag tvingas hålla i ett av mina nyårslöften, läsa mer. Glad över alla de världar som spelas upp mellan två pärmar. För som jag sagt, när inspirationen dör så även du och vi är ju i allra högsta grad levande. 

foss

Ligger vaken och fnissar med iskalla fötter. Allt annat än trött fast klockan visar 0317, det är augusti! Det är kärlek och knasiga vägar. Det är vilse i handflatan (allvarligt, hur många linjer kan man balanserar på? Och spiralerna? SPIRALERNA!)
Åh åh åååh livet! Hej!!

årsdag

På dagen, nästan minuten- nio passerade år sedan den mörkaste händelsen i mitt liv.
Jag överlevde den. Också.
Med salta stänk från en paradisstrand och inte av tårar. Jag överlevde, men aldrig du min älskade son.
De vackraste vännerna är på andra kontinenter men fyller mig med närhet, så tacksam under stjärnorna inatt och nu? Nu är det föreställning.

orden

Säg att ditt liv rasade samman.
Den senaste bra kyssen du fick
Det var länge sedan.

partikel

Andetagen när solen sänker sig, som av en händelse är hotellet fullt av plumeria.
Jag minns stjärnhimlar och att skriva våra namn i sand.
-Det är evigt ändå.

saxat

-Du har så många konstiga saker för dig. Ideer och egenheter. Typ, dricker inte alkohol och kör inte manuella bilar.
[ tyst paus ]
Ja. Det var väl typ det.
-Hahaha! Glöm inte bort att jag inte sminkar mig heller och att jag, när jag går upp ur sängen på morgonen, liksom sätter handflatorna på golvet först och drar mig upp samtidigt som jag leker att min underkropp är förlamad.
-Ursäkta, men... VA??
-Skoja. Jag sminkar mig faktiskt ibland. 

blondiner

3.
Hon fick önska sig en sak, vad hon ville.
-I hela världen? 
-I hela världen.
Hon är tyst någon minut, vilket är lite av en bedrift när det gäller henne och sedan säger hon;
-Jag vill vara ifred med dig. Jag vill att du sover en hel natt i min säng. 
Till sig själv bäddade hon en madrass på golvet, gav mig täcket och tog själv en liten filt (fast jag bytte sedan när hon hade somnat) Hon tog en bebiskudde till sitt nätta lilla yrvädershuvud och jag fick en riktig till mitt. Så generös i alla treåriga känslor som ibland tar över hennes kropp, min älskade lilla unge.
Det hon såg mest fram emot med att ha mig sovandes i hennes rum, i hennes säng, var att få väcka mig på morgonen och säga att; vi ska flyga flygplan idag!
För det ska vi ju. Ända bort till den lugna lunken i en liten fiskeby någonstans där vi får vara ifred med varandra.
7.
Som mamma till två sådana individuella barn som jag har, måste jag ständigt utvecklas, i takt med dem. Och det är ändå med en stolt glädje jag ser hur min annars så försiktiga sjuåring öppnar sig mer och mer, kramas oftare, söker fysisk kontakt. Lär sig släppa in människor i sitt liv för hon är inte rädd för att de ska försvinna längre. Det är som om hon äntligen är trygg nog att våga göra fel, våga vara opassande. Vågar vara ett barn och vågar kramas. Hon kryper in till mig när hon vaknar och lägger sig nära, hon smyger en arm om mig när vi sitter på balkongen och läser. Jag kan börja gråta av glädje om kvällarna när hon somnat i min famn, för jag har låtit henne komma till mig på helt egna villkor.
33.
Den här sommaren blev våran, och nu med en vecka kvar av all den här tiden vi fått som gåva, är det lite av en ynnest att se den där packade väskan i hallen och våra alldeles nygjorda pass ligga i min tygpåse. Jag kanske inte känns lycklig hela tiden, och det kan jag inte vara heller, men jag är faktiskt lycklig. Varje dag.
Och på toppen av det, så är jag så extremt tacksam. Det är dagens två känslor, lycklig och tacksam.

strål

Och plötsligt en dag så stannar en främling mig på vägen.
Ursäktar sig och säger att jag är vacker, att det strålar om mig bara för att gå vidare.
Men han har rätt. Jag strålar faktiskt lite extra idag.

ardor

Han är lite nervös när han hämtar mig på hörnet, det känns som det var länge sedan vi sågs. Även om det var nyss.
Jag har klänning, han har skjorta. Han har tvättat håret och skyndat sig, vill inte låta mig vänta. Rycker på axlarna lite, glömde parfymen.
Det gör inget. Det gör verkligen inget alls.
På hotellet med jättelampan äter vi middag igen, vi skrattar och han slår ut med händerna när han pratar. Vi skrattar inte så mycket men kommunicerar hela tiden. Pauserna i tystnad är bekväma.
Han smakar min mat, tar från min tallrik.
-Lugnt, eller?
Tydligen!!
En kväll har passerat och nu somnar jag, imorgon börjar dagen tidigt.

150

Det drar och sliter i kroppen, längs det inre höljet. Jag har hamnat fel. Allt har kommit snett för det här är inte du. Det borde vara det och samtidigt är det min räddning, att det inte är du som nu andas tungt mot min hals. Allt jag gör är på låtsas, stegen jag tar är skakiga och oregelbundna och luften jag andas är trång. Gesterna är ditsatta och leendena oriktiga. Jag kissar på mig i sängen.
Jag vrider mig ur mitt eget grepp och försöker acceptera. Att sikten grumlas. Jag blir inte klar. Och det går inte att bryta igenom. Det läker inte.
Och kanske får jag ge upp tanken att jag genom en annan människa kan lära mig leva utan dig.

rot

Jag stal en rot när jag var på Hawaii för ett par månader sedan, väl planterad såg den mest ut som en erigerad grön penis som stack upp ur en gul kruka.
Men jag vårdade den ändå ömt, med kärlek, vatten och massor av solljus. Jag pratar med växter, pysslar om dem och håller koll på dem, låter dem veta att de är sedda.
Nu har jag en palm i miniformat i mitt fönster och varje gång jag ser de nyfikna bladen sträcka sig åt alla håll och kanter så kan jag inte låta bli att minnas hur det gick till just den där kvällen när jag fick tag på plantan, under det plumeriaträd jag så ofta satt och mediterade. Så många gånger fick jag svaret på livet, universum och allting. Frågorna var olika men svaret, svaret var alltid samma person.
Nu ska jag åka bort igen och kommer inte kunna vårda min vackra planta och jag är rädd att hon ska vittra bort.
Jag vill ha en plantvakt men det finns bara en person jag kan be, bara en person som ens kanske skulle börja förstå kärleken jag kan känna.
Och honom kan jag inte be om något mer.
Honom kan jag inte be om något alls längre.