Badhus.

Jag kände den egentligen direkt.
Hans blick.
Genom alla strandklädda kroppar och färgglada badlakan, vid badhusets utomhuspool kände jag hur han såg mig. Men jag ignorerade det, spelade både blind och dum, men sände en tacksam tanke till designern bakom min knallgula bikini - den gör sitt jobb om man säger så.
Han såg mig genom allt.
Jag visste mycket väl vem han var, han kände väl på sin höjd igen mig, men han kom fram.
-Dansar inte du? Du borde dansa med mig.

Svårare än så var det inte, vi bytte kontaktuppgifter.

Det fanns en attraktion där, den var lätt att bortse ifrån då. Det var lätt att lägga på de yttre attributen i form av hans slitna utseende. Hans vänsteröga. Hans ålder. Hans sex barn, hans två barnbarn. Hans drickande, hans semesteralkoholism. Hans periodiska arbetslöshet. Att han pratar brutalt högt och är oförsiktig i sitt språkbruk, både på bristande svenska och slarvig spanska.
Men det var något med hans nyckelben. Lutningen på axlarna, hur de var upphängda på nyckelbenen. Hur hela han var uppbyggd.
Och kanske, om jag ska erkänna såhär över ett år i efterhand, lite var det också känslan av att han var så innerligt sönder och jag ville hålla honom ett tag mellan mina handflator.
Men jag sa ja. Ja, jag ska dansa med dig och det är väl egentligen då det faktiskt börjar.

Tactile

And those who spoke of bravery
none of them knew
The feeling in simple fingertips, dancing all over you.

Saga

Ibland känns det som om jag tappat alla sagor, alla är de försvunna i en giganisk pöl där livet är svalare och mer behagligt än i min överhettade fantasi.
Där ligger de och skvalpar tillsammans, tar en paraplydrink tillsammans. Skrattar tillsammans och lojt sträcker armarna mot mig i ursäktande positioner.
-Vaddå, vi är bara sagor liksom. Låt oss bara vara här en stund!
Som om de var trotsiga tonåringar eller barn som inte visste bättre.
Ibland känns de som om de alla lämnat mig, alla sagor. I synnerhet de som utspelat sig kring min svank, men så öppnar jag ögonen och tittar på verkligheten.
Vännerna som firar min födelsedag, trots att flera veckor passerat sedan den (och vi) senast sågs. Tio röda rosor, the, garn, fina pennor och en vacker bok för mig att fånga dem, sagorna, i.
Och det som började med 'det var en gång' har ersatts med 'det är ett nu'.
Sedan tar min äntligen returnerade franskfödda tysk min hand och drar upp mig på dansgolvet. Låser fast min blick i sin och jag följer dit han styr. När alla gått stannar jag en stund.
Han förstår och går hem först.
Jag samlar solens sista strålar, åtta trillioner. De binder denna dag kring mitt hjärta och när jag öppnar dörren där bredvid hobbybutiken är jag nästan hemma.
Han är Hobbe. Jag är Kalle.
Bam.

Resonates

From Italy with love!

Mening

Det känns så meningslöst att den klaraste lysande stjärnan, falnar. Vad var meningen då, med taggtråden jag virade runt min mun, med de svidande repen runt mina handleder, med de blanka läderremmar jag band mig med?
Var inte dealen att han skulle få vara lycklig och det var med mina tårar vi skulle betala? Med min smärta, med min tomhet, med min sorg? Kom vi inte överens om att han skulle få skratta från djupet av sitt hjärta, att hans helhet skulle cementeras och att hans själ skulle dansa när han log?

Vad var meningen med allt om han inte är lycklig?

Emergens

"...men det känns fortfarande mer rätt att vara med dig när du gör fel, än det känns när allt till synes är rätt- men du inte är där."

Stirr

-Varför stirrar du på mig?
-För att du är overklig, du är den mänskliga motsvarigheten till en svart katt. 
Sättet du smyger emot mig är lika oroande som fascinerande, jag känner att jag står som i en vägkorsning med det onaturliga- med kärlek om du så vill. 
Du är bisarr, men bekväm, nästa steg i evolutionen kanske? Och jag vet inte vad jag ska göra med dig. Allt jag vet är att ditt spinnande är midsommarnatten och din lycka är hypnotisk. Att dela ditt sällskap tyder på att jag antingen är psykiskt labil eller extremt lyckligt lottad. 
Det känns som om att du dagligen är hängiven det onaturliga, att tala utan ord eller om det är dansaren i dig som ständigt tvingar dig upp på tåspetsarna, ja, du dansar hela tiden. Till rytmen av världen, till takten av staden och dina nyckelben bönfaller mig om att dansa med dig
Jag vill ge dig en viloplats, där du kan vila ifrån allt. Vila ifrån att vara vacker. Och du pratar konstigt! Orkestrerat, koreograferat och rytmiskt, en slags oral tango, ska jag anta att det är meningen? Är det för att du är tekniskt otränad för tal men är bra på att lyssna? Men det är ok, du behöver inte vara vettig.
När du önskar mig godnatt får jag gåshud, det vardagliga och mondäna finner du helt fascinerande samtidigt som du med vördnad ser på balansen i stormens öga. Jag stirrar för att du ger mig chansen att rusa genom en värld, mer magisk än vad jag någonsin kunnat ana och jag undrar om jag förtjänar det. 
Du förkroppsligar ebb och flod mellan en väletablerad fåfänga och djupet av din själ, en krossande osäkerhet, självklart, men du är tuff och blyg, glamourös och svettig, allt mellan lagren av alla dina rustningar. Och jag vet, vet att du vill ha allt, men någonstans där så vill du ju även ha mig.
Så därför stirrar jag.
Det känns som om att du är kär i mig, kär i musiken jag gör. Musiken vi gör. Du går i takt med mig, du ber mig ibland gå långsammare bara för att vi ska hålla samma rytm, och du tillträder mina rörelser och manér, gör dem till dina. Du absorberar mig ljudlöst när DU observerar mig, när du stirrar på mig får jag en sensuell inspiration, en motivation. Du säger att mina brister är konstnärliga och du belönar dem. Ärret på min kind, det har du kysst. Min nattliga ångest, den tar du hand om. Min vilja att fly, och du springer före. Det känns som om du känner igen mig på min asymmetri, på min konstighet.My insanity moves you! 

Jag stirrar för det känns som om att du uppskattar min närvaro på ett sätt jag aldrig tidigare känt. 

Ember

From Italy with love.

Atlas

Och fick jag bara hålla ditt huvud för en natt, hålla dig över ytan, så skulle jag.
Säg orden bara.
Jag är där. 

Och inget har sagts, inget har gjorts. Du har bara huvudet mot min bröstkorg, du bara vilar mot min axel.
Du har mig bara i din famn och i ett låtsasmoment får jag bära din värld. Smeka dina axlar och trycka läpparna mot din, alltid så varma, tinning.

18 ct

Guldringen på ditt långfinger.
Min mammas gamla ring på mitt.
En liggande åtta ingraverat.

Du är långt borta nu, ett par nätter till.
Men jag ser filmer på dig där den svischar förbi kameran och jag som aldrig lovar något, har sagt det nu.
För evigt, bara du för du vill vara nog. 

Och bara jag.
För att du säger att det inte finns något eller någon annan.

Quote

"And while we are lying there, you whisper, semi-asleep;
-No, no, I need to be in my nook.
And then, you move your head to your own little spot on my chest and me? I just think; wow. I am the luckiest man alive." 

Modul

Det är varken en nyhet eller en hemlighet.
Jag lever mitt liv i moduler. I små boxar, där jag samlar allt som har med allt att göra.
Och nu är jag nervös, med ett tickande hjärta, då två av de allra största modulerna i ett första steg, skall sammanfogas.
Han ska få träffa dem.
Im completley yours viskade han.
-Im a third yours, svarade jag.
Hela dagen har vi legat på en solig fotbollsplan han och jag. Ätit jordgubbar, viskat saker som bara förälskade viskar till varandra. Värmt oss mot varandras kroppar. Somnat i 20 minuter, följt av hångel i hundra.
Mediterat under ett sagoträd.
Sedan var vi redo. Eller jag. Jag var redo. Han hade länge väntat på min inbjudan.
En box mindre.
När man levt sitt liv så länge, enligt en mall som varit så trygg, är det läskigt med sammanfogning. Men jag tror jag klarar det.
Klara. Färdiga. Nu.

Tåg

Kanske var det aldrig menat för mig det som alla sagt var drömmen, kanske var mina nät vävda av andra material. Men ingen sa något och jag längtade efter mallen, det exotiskt vanliga. Det var så skimrande, tänkte jag då.
Förlåt.
Det var innan han balanserade ett whiskeyglas i sin hand och långt innan hans tunga trollade fram otaliga orgasmer över min kropp. Det var innan hans intelligens fick mig helt ur balans, och hans armar fångade upp mig. Jag menade aldrig att såra dig och gjorde det kanske inte heller, jag vill säga förlåt.
Förlåt att jag inte valde dig, men jag kunde inte för det var i famnen hos honom jag hittade hem. Han rev upp.
Mig. Allt. Rutiner.
Och han kysser ärren som är dina, förstår du? Du, mitt vackraste som samtidigt är mitt fulaste, han smeker de vita strimmorna som slagits upp över mina armar utan att säga något. När vi pratar om förlåtelse gråter jag, varje gång, mot hans axel. Vi kan ringa honom, om du vill? säger han. Om du behöver att han förlåter dig så måste du fråga först. 
Han har rätt, såklart. Det har han alltid.
Och han köper två interrail-biljetter för då får barnen åka gratis och jag frågar honom om det är vad han vill, tågluffa till Paris, Lyon och sedan Barcelona. Med mig, barn och bagage.
-But ofcourse är vad han säger.
Som om att det var så jävla självklart, och sedan häller han upp någon tysk chokladmuesli i en udda skål från Myrornas och försvinner ner i sin tidning.

Jag kryper ner i sängen igen, trots att vi gömt oss där de senaste femton timmarna, hör hur han skyndar sig att äta upp innan han med ett stort leende kommer in till mig, tar av sig naken och kryper ner han också.

Fisk

Och jag kan inte andas.
Det är det allra värsta, att det känns som om att jag ska dö, en verklig död och ingen fjortisdöd. Försvinna, förtvina utan din svalkande hand mot min kind, utan att mörkerstirra dig i ögonen.
Så jag lägger mig ner, med ångest som en salt hinna över huden, sluter ögonen och tomheten sköljer över allt.
Luft, luft, luft.
Det blir alltid samma sak och jag ser det så tydligt.
Du så lycklig.
I motljus.
Och det är där jag försvinner.
Befrias från allt jordeligt, innan jag brutalt vaknar i en orange fiskmun.
Och det var bara igår, jag når inte längre med armarna nu.

408

-Jag sa att om han inte var beredd att älska dig med allt du är och inte är så vill jag ha den chansen. Att om han tvivlar i ens en tusendels sekund så bör han veta att jag inte gör det. Tvivlar alltså.
Att det finns en man, en människa, i mig, som vill lova att alltid älska dig.
Det var allt jag sa. 

407

Jag tänker att jag ska göra slut.
För att han blir fri, bara genom kärleken i mina ögon, men då känner jag bara att han är galen.
Och att det är farligt, att han inte kan hänga upp sitt liv på mig.
Så jag spelar på min rosa ukulele och bara; it´s not your fault but mine. Mumford and sons.
Han har mig så nära att det är obekvämt för honom, jag ser att det skrämmer och skaver i hans hjärta när han försiktigt, med mitt huvud mot hans bröst, med mig uppkrupen som en boll i hans knä, knappt kan uttala vad som skrämmer honom.
Att förlora mig.
Om han inte hittar jobb här när hans fellowship når mot sin ände- vad händer då?
Det blir tyst så länge. Det är lång tid tills det ens är en verklighet, i mitt huvud, inte hans.
Jag säger som det är.
Att det inte går att lova något om framtiden, men han är viktig för mig här och nu.

Sedan ska han spela basket.
Jag ska träna.
Vi skiljs åt och jag tänker på att han, som känner sig fri med mig, är så jävla vacker vetskap.

ström

Ibland vill han fiska och då sätter vi oss typ hundra meter från lägenheten. Jag fiskar inte, jag sitter på en skitobekväm liten förstenad stubbe och läser något kvasikulturellt. Eller om människokroppen.
Han kör fullständig fiskarutrustning. Gummihängselbyxor, speciella skor som kan gå på hala havsbottenstenar, naturjacka och flugfiskespö. I bröstfickan finns någon slags schweizisk armékniv. Så otroligt töntig att han blir attraktiv.
Jag kan inte hålla mig för garv när han står där mitt i Motala Ström och svingar med fiskespöt.
Folk stannar och fotograferar honom.
Han säger att det är galet, han vet människor som åker i flera timmar för att flugfiska, han behöver bara gå ut genom ytterdörren.
Livet är bra för honom nu.
Här, i Norrköping.

397

Plötsligt en dag så... så bara.. bryr man sig inte längre.
Man slutar liksom.
Man går med håret klistrat mot kinderna, och byxor som egentligen aldrig varit ens egna. I rosa, blommiga sneakers och ett hår som på senare tid mer liknat sockervadd är något mänskligt.
Och man kommer på, att oj! Vad länge sedan det var nu, sedan jag tänkte på det där som sved så hårt.
Så tänker man; Jag ska tänka lite på det sen.
Så glömmer man bort det. Kanske för att sekunden man sätter nyckeln i låset blir man nedbrottad av en galen, naken, franskfödd tysk. Och man ba; bonjour!
Och han ba; mon ange. 
Sedan kanske jag också blir naken helt magiskt och vi ligger i hallen och, tja, sen gjorde vi inte så mycket mer den kvällen.

394

Jag vill dela med mig av en liten bit, en liten bit av mig så att du ska få sinnesro. För att du ska få en liten bit som förklarar historia, för att du ska se mig med andra ögon, sanna ögon.
Jag vill släppa in dig så långt att min kropp formas runt dig, och för att flytta dig skulle jag behöva arrangera om alla vitala organ. Jag vill släppa in dig i min såpbubblesjäl, för jag tror inte att jag kan spricka, inte av dig.
Jag såg dig som en tagg, när du lämnade mig- förstår du? En tagg som infekterat (för det gjorde ont) och jag ville rycka bort dig för att självläka. Jag torkade sårytan efter dig med svalkande andra, jag hade färgglada plåster- för att slippa minnas.
Men fly, kan man inte göra för alltid. Dagen kom, då jag nyfiket ville se mitt ärr, och utan förväntning upptäckte jag att det var vackert, förödande vackert och oerhört smärtsamt.
Mitt älskade, blödande sår. Sorgen över att du är vävnad i mig och inte pulserande liv är förlamande, men jag står utan verktyg att förändra den.
Han har tittat på mitt ärr, han också.
Han är så noga, min vackre visionär, om att aldrig trycka på, stressa eller anklaga. Att bara se mig här och nu, formad av då, men levande nu.
-I am your boyfriend, säger han. I am on  your side.
Det viskar han innan jag somnar ovanför hans oregelbundna hjärtslag, med fingrarna dansandes över tatueringen på hans bröstkorg, den ser ut nästan som en måltavla.
Han är modig.

Men det här lilla jag vill ge dig, säga dig, det finns för dig att hämta.
Jag vet att jag måste initiera ett möte, men varje gång jag försiktigt försöker så trycks du allt längre bort.

dvala

-Du är ju jättetrött.
Han konstaterar det, han ser det.
Han tar min kropp och forslar den till sin säng, drar ner rullgardinen, stänger dörren bakom sig. Packar in mig, han använder inte kudde, men han tar fram 'min'.
Stryker min kind och mitt hår, håller mig tight tills jag halv somnar in. Backar ut ur rummet.

När jag vaknar, vet jag inte hur många timmar eller dagar som passerat. Men det var morgon och jag tror jag missade allt sedan i lördags.